Myrinvasion

Utsikt från rummet

Som sagt, jag hade myror på rummet.

Det här är inget dyrt boende, och jag kan ha överseende med att det inte är tipp topp. Men när det såg ut som om väggen ovanför min huvudkudde hade fått liv, och det visade sig att ett större sällskap av små, nästan genomskinliga myror hade sökt sig dit - då fick jag nog!

Nu bor jag några rum längre bort. Hoppas inte myrorna följer efter!

Phitsanulok

Nu har färden gått vidare till Phitsanoluk.

Det här är en stad med strax över 100 000 invånare, 40 mil från Bangkok. Det är lite tufft att komma till ett nytt ställe, den trygghet jag byggt upp under några dagar är borta och det blir att börja om från början igen. Ännu en gång lika vilsen och osäker.

Här inser jag hur turistanpassade tidigare platser har varit, med överflöd av transporter, cafeér och 7eleven. Jag är osynlig och ointressant igen, och än en gång frågar jag mig själv varför jag gör det här. Varför utsätta mig för detta? Men så lyckades jag att ta mig till järnvägsstationen där jag köpte en biljett till nästa destionation som blir Lopburi i övermorgon. Då kändes det genast bättre och självförtroendet steg på nytt. Lika bra att jag vänjer mig vid att det blir så här upp och ner i fortsättningen också.

Jag beställde en cykeltaxi, en mager, äldre kvinna som körde mig till turistbyrån. Hon blev glad över de få kronor hon tjänade på mig, och jag kunde inte annat än känna mig skamsen över hur orättvist livet är. På turistbyrån fick jag lite nyttig information och jag har gjort upp planer för morgondagen. Då ska jag vara turist hela dagen har jag tänkt mig.

Jag bor på ett hotell som heter Rajapruk Hotel. Ganska slitet och med myror på rummet! Det saknar den charm som tidigare boende haft, men som omväxling är det skönt med hotellstandard som bl.a. TV med filmkanal - amerikanska filmer som INTE är dubbade. Jag ser fram emot att se filmer hela kvällen.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Phitsanulok, Rajapruk Hotel

Sukhothai by night

Sukhothais historiska park - upplyst

Varje lördagskväll är ruinerna i parken upplysta av starka lampor. Det här var något jag inte ville missa och cyklade därför dit några timmar senare.

Det var otroligt vackert, overkligt och lite skrämmande att gå omkring där. Så varmt att svetten rann utmed ryggen, ljud från fåglar, grodor, syrsor och jag vet inte vad. Mygg. Skuggor. En stämning och känsla som är obeskrivbar. Jag dröjde mig kvar en stund trots att jag kände mig aningen rädd och cyklade sedan hemåt.

Tidigare under dagen var jag iväg och fick min veckodos av thaimassage. Paolo rekommenderade någon som skulle vara väldigt proffsig, och jag åkte dit med tuktuk. Det här stället låg ute på landsbygden. Det var som en stor öppen lada med plåttak invid vägen. Därinne låg thailändare på rad och blev masserade. Jag var den enda turisten.

Den här gången var det riktigt smärtsamt. Det var på gränsen till att jag inte stod ut, och jag funderade ett tag på varför i hela världen jag utsätter mig för det här. Men jag hoppas på att det har en god inverkan på min hälsa. Löjligt billigt var det som vanligt - 150 B för 1,5 tim, det är ca 30 sek. Resan kostade 200 B och det kändes som en helt fel fördelning av mina pengar.

Massören bad en bön innan han började sitt arbete med mig - ovanligt lång bön om jag jämförde med de andra. Jag undrar varför?

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, Sukhothai historiska park, thailändsk massage

Historia på schemat

Sukhothais historiska park är enorm, och det krävs ett fordon för att kunna ta sig ut till de mest avlägsna ruinerna. Med min cykel har jag kunnat utforska platser långt utanför stan. Nästan helt ensam har jag cyklat mellan ruinerna och sedan i lugn och ro strosat omkring bland alla buddhafigurer.

Fast riktigt ensam har jag inte varit. I dag kom två bussar fulla med skolelever för historielektion på plats. Alla lika glada och vänliga mot en turist, och de ställde gärna upp för ett gruppfoto.

Klockan 6 på kvällarna står jag och väntar utanför den del av parken där de tar ut avgift. Efter denna tid är det gratis inträde, och jag passar på då eftersom det är den vackraste tiden på dygnet att vara där.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, Sukhothai historiska park

Orchid Hibiscus guesthouse

Jag bor på Orchid Hibisus som ligger i utkanten av gamla Sukhothai. Här är lugnt och skönt och man hör inget av trafiken. Men det är lite långt att gå till stan så därför har jag hyrt cykel så att jag enkelt kan ta mig fram.

Stugorna ligger i en vacker trädgård med mycket grönska, stora fågelburar som förstärker känslan av att bo i en djungel, och så swimmingpoolen som tyvärr aldrig hinner bli sval över natten. Guesthouset ägs av en mycket speciell man, en italienare som först kan upplevas som lite barsk, men som är både vänlig och omtänksam.

Han spelar så vacker, klassisk musik till frukosten.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, Sukhothai Historical Park, Orchid Hibisus guesthouse

Mitt möte med den thailändska polisen

Jag hade varit nere i gamla stan och ätit en glass, när polisen kom och började stanna alla bilar. De sa åt mig att sätta ifrån mig cykeln och ställa mig vid vägkanten. Efter hand blev vi många som stod där och jag började känna mig lite illa till mods. Den thailändska polisen ser skrämmande ut, särskilt när de är beväpnade.

Men då var det någon som berättade att kungen skulle köra igenom stan, och någon annan sa att det var drottningens mamma. Thailändarna älskar sina kungligheter, och det finns stora foton överallt på dem utmed vägarna. Jag pratade med en taxichaufför vid ett annat tillfälle, och han tittade chockat på mig när jag inte kunde säga när vår svenska drottning fyller år. Det kändes som om jag förrådde vårt land!

Nu var det ju lite spännande att få se deras kung, eller om det var svärmor och jag plockade upp min kamera för att vara beredd. Det dröjde inte länge förrän jag hade en bister polisman framför mig som sa åt mig att lägga tillbaka den i väskan. Trots min storlek kände jag mig ganska liten, och lydde honom snabbt.

Det blev en lång väntan och ingen fick gå därifrån. Till slut satte jag mig på ett café strax intill och fick sällskap av en ung man som jag hade ett långt och trevligt samtal med. Han var född i Kanada, uppvuxen på Nya Zeeland och bor i Taiwan där han arbetar som lärare i engelska. Han reste nu runt på en kort semester på sin motorcykel. Det är jätteroligt att få träna sin engelska så här, det språk man pratar med thailändarna är lite annorlunda, ofta bara enstaka ord som kompletteras med kroppsspråk.

När vi hade suttit där en god stund blev det helt plötsligt tillåtet att åka därifrån. Kanske kungen bestämt sig för en annan väg. Av någon anledning sa de åt mig att cykla ett annat håll än vad jag tänkt. Och så fick jag ett stort, brett leende av den farliga polisen.


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, thailändsk polis

Sukhothai historiska park

Sukhothai ligger 45 mil från Bangkok. Hit kommer många för att besöka Sukhothai historiska park. På en yta av 45 km2 finns ett stort antal ruiner och historiska platser som rustats upp med medel från UNESCO och den thailändska regeringen. Ruinerna finns upptagna på världsarvslistan.

Jag har aldrig lyckats intressera mig för historia. Jag skulle vilja tycka om det, och har gjort flera försök, men årtal och gamla kungar gör mig bara trött. Men att komma in i Sukhothais historiska park var något helt annat.

Jag cyklade dit vid solnedgången, den tid som tillsammans med soluppgången ska vara vackrast för att besöka ruinerna. Den ruin jag valde var Wat Mahathat som är den största ruinen och som byggdes på 1200-talet. Tornspirorna är formade som lotusknoppar, ett berömt motiv i Sukhiothais arkitektur. Några av de ursprungliga buddhafigurerna i imponerande storlek finns fortfarande kvar.

Det kändes mäktigt att gå omkring bland dessa ruiner och buddhor, det var nästan att jag höll andan. Så overkligt att klättra uppför trappor, ta av sig skorna för att högtidligt närma sig den enorma buddhan. Som om tiden stått still. Jag skulle kunna gå omkring i parken hur länge som helst, men när solen gått ner cyklade jag tillbaka till guesthouset. Kvällen avslutades med en simtur i poolen. Det var alldeles mörkt utom långt borta där ett oväder lyste upp himlen med blixtar. Jag låg länge och flöt på rygg och tittade på stjärnorna.

Strax innan soluppgången i dag cyklade jag iväg några kilometer till utkanten av parken för att se Wat Saphan Hin som ligger uppe på en kulle. Det var så vackert att stå alldeles ensam och se solens första strålar träffa buddan som förnöjt såg ner över Sukhothai.

Tillbaka till guesthouset tog jag en simtur i poolen innan frukosten som bestod av små, söta bananer med vildhonung, äggröra, toast och kaffe.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, Sukhothai historiska park, Wat Mahathat, Wat Saphan Hin, Orhid Hibiscus guesthouse

Bussen till Sukhothai

I dag tog jag bussen till Sukhothai. Jag tyckte det var dags att röra på mig lite nu.

Den här bussen var något mer modern. Det innebar att den hade riktig aircondition, och inte den modellen med öppna dörrar och fönster under färden. För övrigt är bussarna ganska skruttiga och verkar helt sakna stötdämpare. Man är ordentligt omskakad när man kommer fram. Det är tur att vägarna är så bra.

Resan tog nästan 4 timmar och från busstationen i nya Sukhothai tog jag en songtaew till gamla staden, ett guesthouse som Lorenza rekommenderade. Till min glädje så blir boendet bara bättre och bättre.

Här är små stugor som ligger inbäddat i en vacker trädgård, SWIMMINGPOOL och jaccuzzi i det fria - så vackert! Palmer, vackra blommor, massor med fåglar. Lite dyrare än tidigare boende, men eftersom frukost ingår så jämnar det nog ut sig. Och så har jag en himmelsäng!

Jag har redan testat swimmingpoolen. Det var inte speciells svalkande eftersom vattnet var så varmt, men det var skönt att simma en stund. Just nu sitter jag ute på min veranda och skriver, här är fina utemöbler, färska blommor i en vas och en ljuslykta som jag kan tända på kvällarna.

Frågan är om det kan bli bättre än så här?

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai

Örtbastu och oljemassage

Lorenza och jag åkte idag för tredje gången till Lampang Medicinal Plants Conservation Assembly för ytterligare behandlingar. Nu skulle jag få prova på örtbastu, något som jag tycker låter helt fel i detta varma klimat, och därför lite extra intressant.

Man kan beskriva det som en ångbastu, där man själv reglerar värmen och mängden ånga. 5 - 10 minuter sitter man och andas in ångorna av över 100 örter, så varmt man klarar och går sedan ut för att dricka te! Jag måste ha druckit litervis av detta te. Man hinner knappt visa sig förrän de kommer med en kopp av detta annorlunda men mycket goda te. Under en halvtimmes tid växlar man alltså mellan bastun och tedrickandet.

Därefter följde en timmes oljemassage. Det påminde om thaimassagen, men inte lika hårt. Det hela avslutades med ännu mera te.

De säljer även medicin som de tagit fram från egenodlade örter. Jag har den senaste tiden fått lite ont i fingrarna som även svullnat något, och efter konsultation med en anställd köpte jag två sorters piller, en som tar bort inflammationen och en som bygger upp. Ska bli spännande att se om jag märker någon effekt.


www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Lampang, örtbastu, oljemassage, Lampang Medicinal Plants Conservation Assembly

Träningsläger för elefanter

Några mil utanför Lampang finns Thai Elephant Conservation Center. Syftet med detta ställe är att skydda den thailändska elefanten, marknadsföra ekoturismen, träna unga elefanter och ge sjuka elefanter vård.

Här har jag tillbringat hela förmiddagen och haft närkontakt med dessa underbara djur.

Jag liftade med en amerikansk turistgrupp och kunde dra nytta av ledarens kunskaper och kontakter. Så är det hela tiden; alltid är det någon som ställer upp och hjälper till när man ser lite förvirrad ut, vilket jag förmodligen gör hela tiden.

Vi kom så tidigt att vi fick vara med och se när elefanterna badade, vilket var tur för det var en stor upplevelse att se dessa stora djur glida ner i vattnet och leka tillsammans med sina mahouter. Man kan gå några dagars utbildning till mahout, och dessa deltagare var också med och visade upp elefanterna.

Efter badet var det show och jag var först lite tveksamt inställd till det då jag trodde att det skulle vara den vanliga turistvisningen med ganska förnedrande pajaskonster för elefanterna. Men vad fel jag hade! Här visade de istället hur elefanterna tränas i att hantera timmer i skogen. Visst var det även en del där elefanterna målade tavlor och spelade instrument, men jag var så fascinerad av samspelet mellan djuren och mahouten.

Stärkt av upplevelsen bestämde jag mig även för att betala för en elefanttur. Och det här blev något helt annat än min tidigare erfarenhet från Kolmården. Direkt när jag kommit på plats styrde mahouten elefanten rakt mot vattnet och då blev jag först lite nervös. Men detta stora djur gled genom vattnet, upp på andra sidan och rakt in bland träden. Lugnt och säkert. På smala stigar genom djungeln gick sedan färden, det var så vackert! När det gick uppför stannade hon (jag tror det var en hon) och hämtade andan, och vid sidan om oss stupade det rakt ner.

Det här kommer jag aldrig att glömma!

Elefanterna börjar sin träning när de är mellan 3 och 5 år gamla och de arbetar sedan tills de är 50 år. Vid 61 års ålder pensioneras de och släpps ut i det fria i djungeln. Det finns inskrivet i den thailändska lagen. De lever ofta i 80 år eller mer.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Lampang, Thai Elephant Conservation Center

Teknikens under

Innan jag reste läste jag på olika forum hur enkelt det är att surfa på nätet via thailändskt SIM-kort. Men inget är enkelt när jag och teknik möts. Prylarna bär sig väldigt konstigt åt och det brukar alltid sluta med att jag går ut och stänger dörren om mig, och hoppas på ett mirakel och allt ska lösa sig. Och så kallar jag på sonen vars hjärna fungerar på ett helt annat sätt än min.

Men här i Thailand måste jag lösa problemen själv.

Jag gick in på en Seven Eleven-butik och sa att jag ville ha ett One2Call-kort, för så mycket visste jag. Men killen, som inte kunde engelska, visade mig ett annat kort som han laddade in i min telefon - naturligtvis fungerade det inte. Snällt nog fick jag pengarna tillbaka.

Lorenza, som visste om mina datorproblem, tog i går med mig till en supermarket här i närheten. Med hennes hjälp fick jag köpt mitt kort. Men jag vågade ändå inte tro på att det skulle fungera. Mycket riktigt - kabeln mellan datorn och mobiltelefonen passade inte, det hade jag ju inte tänkt på att kontrollera innan jag reste. Telefonen är en modell äldre som jag ärvt av dottern, ingen annan har en likadan och den väcker en viss uppmärksamhet när jag plockar fram den.

Jag gav mig iväg på egen hand till Lampangs stora datorbutik för att få hjälp. En annan kabel fanns naturligtvis inte att köpa, jag fick istället köpa en ny telefon! Nu kostar de inte så väldigt mycket, jag gav strax under 700 kr för den här så det är väl helt ok.

Den här killen kunde inte heller engelska och det tog hela eftermiddan att få allt klart. Program skulle laddas ner, jag fick gå till gueshouset ett par rundor för andra kablar. Jag känner en djup beundran för hans tålamod när han hela tiden leende försökte förklara för mig hur jag ska få allt att fungera. På Thai! Jag hade inte så stora förhoppningar på att jag skulle lyckas, och var ganska säker på att jag skulle vara tvungen att gå dit igen på måndag.

Men oj, vad förvånad jag blev när jag tillbaka på mitt rum kunde komma ut på nätet! Jag är djupt imponerad av mig själv. Så nu kan jag surfa och jobba lite när jag vill, och behöver inte gå iväg till något internetcafé varje gång. Det känns otroligt bra!

Det var en lång och ansträngande dag och jag kände inte för att gå bort till restaurangen för att äta middag i går kväll. Därför köpte jag hem lite mat nät jag gick hem från datorbutiken. Sen dukade jag upp det på min lilla veranda och satt och njöt av grillspett med sås, sallad och bananpannkaka. Och en kall Singha. Hela den här festmåltiden kostade ca 15 kronor, och det smakade fantastiskt bra. Sen la jag mig på en madrass ute på verandan och läste tills solen gick ner.

En dag på Spa

Även gårdagen gick i hälsans tecken. Lorenza och jag åkte ut till massagestället, denna gång för scrub, ansiktsbehandling och fotmassage/reflexologi. Vi fick lägga oss i var sitt litet rum, tackolov bredvid varandra, så hon kunde ropa åt mig vad jag skulle göra om det var något jag inte förstod. Min massös var en glad, liten kvinna, hälften så lång som jag. Jag gjorde så gott jag kunde för att förstå hennes instuktioner, och hon skrattade hela tiden. Om hon tyckte att jag var rolig eller om det var något annat, det vet jag inte. Jag blev insmord och skrubbad från topp till tå. När jag kikade upp vid ett tillfälle var jag helt gul, och det hela avslutades med att jag blev insmord med youghurt! Ansiktet fick också sin behandling och packades sedan in i lindor. När allt var klart gled jag in i duschen. Sen var hela jag len som en bebis.

Sen var det dags för fötterna. Här knådas och vrids och dras det igen. Ibland tar de armbågarna till hjälp, ibland nån träpinne. De fnissade åt att jag var så kittlig. Vissa punkter gör ont men förmodligen gör det gott.

Hela tiden ska man dricka örtte. När vi kommer, innan behandlingarna, mellan dem och efteråt. Det är ett sött, ljummet och mycket gott te. Och väldigt hälsosamt.

Allt som allt tog det här 2,5 tim och för det betalade vi 500 Bath (ca 100 sek). Sen gav vi våra massöser ytterligare 100 Bath (ca 20 sek). Det var de väl värda. Lorenzas massös var 72 år och hon såg ut att ha en betydligt yngre och smidigare kropp än vad både jag och Lorenza har. Det är skrämmande egentligen hur lite vi i väst tar hand om våra kroppar. För min del blir det långa dagar vid datorn hemma och i bästa fall en promenad då och då.

Efter vår härliga dag var vi som pånyttfödda igen, och jag lovade mig själv att åtminstone försöka stretcha lite varje morgon för att bli av med min stelhet. Vi åkte tillbaka till guesthouset igen och Lorenza dukade upp en liten måltid av olika thairätter som vi delade. Resten av dagen var jag så trött och det blev en tidig kväll för mig (som vanligt egentligen, jag är inte någon nattuggla precis). Jag gillar ju att komma upp tidigt om mornarna, då jag kan utnyttja att det är så svalt och skönt genom att sitta på min veranda och skriva. Min vän jätteödlan kommer och hälsar på då och då. Det låter som om han ropar "gecko, gecko" med hjälp av en högtalare. Jag hoppar till varje gång. Men jag gillar honom!

Nothern Herbal Medicine Society

På andra sidan floden kommer just nu en oändlig rad med skolbarn. Alla klädda i sina skoluniformer; blå eller grå byxor eller kjol, och vit skjorta. Strömmen av barn tycks aldrig ta slut. Och alla pratar i mun på varandra. Det är en härlig syn!

Lorenza, hennes väninna Millie och jag åkte iväg till Samakhom Samunphrai Phaak Neua (Nothern Herbal Medicine Society) i går för thailändsk massage. Det ligger ca 10 min bilfärd från guesthouset, en ganska stor anläggning med odling av örter som används i te och medicin. Här kan man få olika behandlingar som massage, oljeinpackning och scrub. De har även en örtbastu som är typisk för den här landsänden. En bastu som ligger utomhus och som fylls med ångor från ett örtbad med en blandning av 108 medicinalörter.

Men den här dagen blev det massage, och jag hoppas att jag kan komma tillbaka och testa bastun en annan dag.

Vi fick lägga oss på madrasser och blev tilldelade varsin massör. Jag fick den "milda" massören, eller det kanske heter massös om det är en kvinna, och uppmanades att skrika om det gjorde för ont. Och ont gör det, men inte mer än att man står ut den korta stund då onda punkter masseras. Den här massagen varade i 1,5 tim, och jag blev knådad och vriden och dragen åt alla håll och kanter. Det känns som om man blivit överkörd av en tuctuc, men efteråt är det som att sväva på moln. Jag skulle kunna göra det här varenda dag, men förstår om kroppen måste återhämta sig först. Efter förra massagen hade jag ont i vaderna, denna gången känns det rejält i höfterna. Min kropp är väldigt stel men jag hoppas att efter min vistelse här i landet och många massager kunna böja mig lite mer än vad jag kan idag.

Det har varit möten med nya djur också. När jag gick ut på verandan sent i går kväll såg jag en råtta, eller en stor mus kila iväg uppe vid taket. Och på massage-stället såg vi en jättespindel, nästan lika stor som min hand. Helt ok, om man bara slipper göra en närmare bekantskap med dem.

Nu känner jag doften av kaffe - det börjar bli dags för frukost!

Thailands äldsta trätempel

Mornarna är ljuvliga. Jag sätter mig på min lilla veranda och njuter av svalkan och ser och hör hur alla vaknar upp runtomkring. Jag har undrat så varför de spelar musik från högtalare så tidigt på skolan mittemot innan barnen har kommit dit. Pampig och högtidlig musik. Och nu har jag kommit på att det måste vara nationalsången. Den spelar de tydligen vid vissa klockslag och då reser man sig upp t.ex. om man befinner sig på en biograf. Jag tar mig dock friheten att sitta kvar under sången.

I går var det utflyktsdags. Ett par mil utanför stan finns ett muromgärdat tempel som ursprungligen uppfördes på 900- och 1000-talen och sedan har restaurerats allt eftersom. Det heter Wat Phra That Lampang Luang och ska vara unikt i sitt slag. Dit åkte jag idag. Först till Koh Ka och därefter vidare till templet. Songtaewn delade jag med tjattrande thakvinnor som tydligen varit i stan och handlat. Nån gång frågade de mig något på thai, och jag nickade, skrattade och svarade på svenska.

Templet är helt uppfört i trä och ska vara den äldsta träbyggnaden i hela Thailand. Det var mycket vackert. Människor sätter sig på knä framför buddafigurerna och ber, och lägger ner blommor och annat. Sen fotograferar de som vilka andra turister som helst. Jag sätter mig ner lite i bakgrunden och ser till att fötterna inte pekar mot Buddha vilket ska vara som att häda. Jag passar också på att be honom hålla en vakande hand över mina barn nu när jag är så långt borta från dem.

När jag skulle hem visste jag inte riktigt hur jag skulle få ta på någon songtaew, det fanns ingen i närheten, det ligger långt ut på landsbygden det här. Då kom en uniformsklädd man fram och frågade vart jag skulle. Sen vinkade han med handen och det dök upp en motorcykeltaxi från någonstans. Det var bara att göra som han sa och jag satte mig därbak och hoppades att allt skulle gå bra. Men föraren körde lugnt och försiktigt och jag kunde slappna av efter en stund och njuta av resan. Vi åkte förbi risfält, och bönder som gick med sin betande boskap och genom små byar. I Koh Ka bytte jag sedan till ny songtaw.

På guesthouset kom Lorenza och frågade om jag vill följa med henne och väninnan till ett ställe i morgon som är känt för sin massage och örtbastu. Naturligtvis vill jag det! Jag har läst om det här och planerat att åka dit. Det ska bli väldigt spännande. Bastu i den här värmen, det låter inte klokt!

Bastu blev det för mig på kvällen också. Jag började må dåligt och svettades något enormt. Det blev att ligga på sängen hela kvällen med fläkten på full fart. Bara tanken på mat fick det att vända sig i magen på mig. Jag tänkte att nu är det kört, det blir ingen utflykt för min del på några dagar. Men när jag vaknade i morse mådde jag lika bra som tidigare. Jag hade under dagen köpt en påse jordnötskakor från en familj uppåt gatan, kanske de var de som protesterade nu. Tackolov att jag inte blev sämre!

Mitt nya rum med egen veranda

Jag har bytt till ett annat rum med fläkt istället för aircondition. Med fläkt går det att ha dörrar och fönster öppna på natten (med myggnät) och jag tycker om att vakna till ljuden häromkring. Med aircondition måste man stänga helt omkring sig.

Rummet kostar bara 500 Bath per natt (lite mer än 100 sek), det ligger också på andra våningen men med egen veranda ut mot floden. Det känns lite lyxigt faktiskt även om det i övrigt är väldigt enkelt. Jag bokade ytterligare sju nätter. Det känns fint att sitta på den egna verandan nu på morgonen innan det blir för varmt, med min laptop i knät och skriva en stund innan frukosten.

Mitt emot på andra sidan är en skola, men klockan är inte så mycket och inga barn har börjat ännu. De andra gästerna börjar vakna runt omkring, det är ganska lyhört i de här trähusen. Det kommer ljud från köket där de förbereder frukosten.

Jag går till Riverside Restaurant och äter mina måltider. Det ligger en liten bit härifrån utmed floden. De serverar den mest fantastiska mat man kan tänka sig, mycket godare än vad jag ätit tidigare här i Thailand. Varje rätt är en njutning, så många olika smaker i perfekt balans. Och till priset av ca 20 kr. På kvällarna spelar de bra livemusik.

I går var jag där med Sophie och hennes pappa Ralf från Tyskland. De har hyrt en bil och reser runt tillsammans under tre veckor. Sen åker Ralf hem för att börja arbeta igen, han har ett gammalt familjeföretag tillsammans med sina bröder och föräldrar, där de tillverkar otropediska skor. Sophie fortsätter sin resa till Malaysia för att möta upp en vän.

Jag har undrat så över ett ljud man hör då och då. Det låter som en förvirrad tupp - kort och högt. I dag fick jag förklaringen till vad det är. Lorenza kallade på mig och lyste med en ficklampa bakom ett skåp, och där satt en gigantisk ödla! En jätte som får de andra geckoödlorna att framstå som miniatyrer. Men den är tydligen väldigt blyg och inte så lätt att få syn på.

Riverside Guesthouse

Huset jag bor i är helt fantastiskt! Det är så vackert och jag går omkring och hittar något nytt hela tiden. Mitt rum ligger på andra våningen i huset av mörkt trä. En liten hall, badrum, möbler och lampor i gammal stil. En stor säng framför fönster med fönsterluckor.

Här är inte så varmt heller, kanske för att det ligger precis nere vid vattnet, kanske för att det regnat ganska mycket.

Runt omkring huset finns många platser att sitta ner och bara njuta. Lugn, mjuk musik och inte så mycket trafikljud. Däremot hör jag syrsor, konstiga fåglar, ödlor och en och annan groda. Här känner jag mig lugn och vill stanna länge.

Lampang

Just nu sitter jag i någons vardagsrum, som också fungerar som kaffebar och Internetcafé. Grandma´s Cafe heter det. Medan jag skriver lever de sitt liv, matar barn, tar emot gäster, sover.

Jag är i Lampang som ligger 10 mil söder om Chiang Mai. En liten ort på 50.000 inv. som bl.a. är känd för sina vackra, gamla tempel och hästdroskor. Jag åkte med en gammal, skraltig buss. Utan aircondition, men vad gör det när dörrar och fönster är öppna under hela färden. Jag blev bjuden att sitta längst fram hos chauffören, vilket jag såg som en ära.

I Lampang delade jag songtaew med 9 asiater, en av dem var pratsam och han visste mycket väl vem vår kung och drottning är. Det är alltid samma frågor; var kommer jag ifrån, hur länge har jag varit i Thailand och hur länge ska jag stanna. Och så har de svårt att förstå varför jag reser ensam, då tycker de lite synd om mig. De kan inte förstå att jag valt det helt själv.

Jag bor på ett väldigt fint guesthose i trä som ligger precis vid en flod. Ägaren heter Lorenza och när hon en gång kom hit tänkte hon stanna 2 år. Det har än så länge blivit 27.

Jag lämnar Chiang Mai

Det känns som om det är dags att resa vidare. Frågan är vart. Det här är en väldigt vacker del av landet, men eftersom det är regnperiod kan vägarna snabbt bli ofarbara. Därför har jag gett upp tanken på att resa ännu längre norrut. Kanske jag kan komma tillbaka senare.

Det är en stor frihet att varje morgon kunna ställa sig frågan; vad vill jag göra nu - och att ha möjlighet att kunna genomföra det! För varje ny dag ökar min egen trygghet och jag vågar mer. Små vardagliga sysslor är inte så nya och skrämmande längre, jag åker songtaew utan problem, jag vet var jag lämnar in min tvätt och jag börjar känna igen mig lite i den här stadsdelen.

Som mina planer ser ut nu så kommer jag i morgon att resa med buss till Lampang, som ligger 10 mil söderut.

Doi Sutep och thaimassage

Trappan till templet Wat Phra That

De andra som bor här åker iväg på djungelvandringar, elefantridning, flottfärder och allt vad det kan vara. Så jag bestämde mig också för en utflykt. Men jag har lite svårt för färdiga paket och ville fixa det på egen hand.

Dagens utflykt blev till berget Doi Sutep med ett av de heligaste templen i norra Thailand, Wat Phra That. Jag tog en songtaew till Chiang Mai Zoo där jag bytte till en ny tillsammans med ett ungt trevligt par från Israel. Färden gick sakta uppför en slingrig väg, genom grönskande djungel.

En trappa med 306 steg ledde sedan upp till templet, en s.k. naga - ormtrappa med drakhuvud, och det var lite tungt i värmen att gå upp. Hela platsen var väldigt turistanpassat, med försäljare och inträde och massor med turister. Jag är ju turist själv men det tar bort lite av känslan när så många samlas på samma ställe. Visst, templet var vackert med ett koppartäckt chedi och försedd med guldparaply (enligt guidboken). Men templet jag besökte häromdan med de mässande munkarna var en större upplevelse.

När jag kom tillbaka till stan åt jag lunch på restaurangen som blivit min favorit - Baan-Lan-Sa, där det går att äta gott och billigt.

Efter min ansträngande (!) utflykt längtade jag efter mer massage och jag gick till samma ställe som förra gången. Nu beställde jag äkta thailändsk massage. Jag fick följa med upp några våningar, genom bostaden där de lagade mat och det låg ett barn och sov. I ett rum fick jag ta på mig andra kläder och sedan lägga mig på en madrass. Under en timme fick jag sedan den mest fantastiska massage som jag någonsin fått, och väldigt annorlunda! Massören använde både fötter och armbågar, ibland gjorde det t.o.m. ont. Det kändes som om han var uppe och gick på min rygg, och då blev jag så full i skratt.

För den här timmen betalade jag lite mer än 40 kr! Jag skulle kunna göra det här varje dag, jag kan t.o.m. tänka mig att leva enklare för att ha råd. Men till min besvikelse sa han att det räcker med en gång i veckan.

Efter massagen gick jag till "mitt" tempel igen, men munkarna var inte där.

Att åka med songtaew

Songtaew och tuktuk

Trafiken är helt klart den största risken här i Thailand. Det känns lite fånigt att ha tagit 14 sprutor innan jag åkte hit, och sen riskera livet varje gång jag försöker korsa en gata. Jag löser det så att jag spanar in någon thai som är på väg över och hakar på så gott det går.

Men det bästa är att ge upp tanken på långa promenader i centrala stan. Här är det songtaew eller tuktuk som gäller. Songtaew är en sorts flaktaxi med tak på, och som vanligt inte konstruerade för västerlänningar. Jag får nästan sitta dubbelvikt för att få plats.

En songtaew stoppar man genom att vinka in dem från vägkanten. Man säger vart man ska och får sedan åka en liten extratur där andra resenärer plockas upp. I dag beställde jag en sådan på egen hand, och med en lapp som Nine hade skrivit till mig på thai, åkte jag till marknaden. Det gick bra och jag kände mig riktigt modig.

Marknaden var helt enormt stor. Jag som inte gillar att shoppa i vanliga fall, tvingade mig själv att gå runt tills jag hittat vad jag sökte - lite nya kläder. Tre plagg för ca 100 kr. Jag blir säkert lurad och får betala överpris, men jag har jättesvårt för att pruta. Det är så otroligt billigt ändå, och det känns fel att försöka få ner priset ytterligare. Men jag kanske lär mig.

Jag har också fått min första massage. På en bakgata hittade jag ett trevligt ställe och beställde fotmassage/akupressur. Under en hel timme fick jag mina fötter masserade och knådade för bara ca 30 kr. Det här är absolut något jag kan vänja mig vid! Nästa gång ska jag våga mig på thailändsk massage.

På vägen därifrån gick jag in i ett tempel. Det finns massor med tempel här i Chiang Mai, jag läste siffran 300 någonstans, lika många som i Bangkok. Det är så otroligt vackert att komma in i ett tempel, speciellt när det blivit mörkt och alla buddafigurer är upplysta. I detta satt ett hundratal munkar och mässade (heter det så inom buddismen?) och jag stod länge och lyssnade andäktigt. Det var så fint!

Buak Hat - en skön oas

Jag besökte en park i närheten som heter Buak Hat. En skön oas i det hektiska stadslivet. Här fanns orchideér i alla möjliga färger och storlekar som beundrades och fotograferades. Dammar med enorma fiskar som man kunde mata med fiskmat som man köpte för några bath.

Vid ett bord satt en äldre man med tarot-kort och han bad mig sitta ner för att bli spådd. Han såg ut som hundra men sa att han var 61 år gammal, han fråga lite varifrån jag kom och sedan fick jag blanda korten och välja först 7 och sedan 3 kort. Jag fick veta att jag kommer att få mycket pengar nästa år, att jag har ett dåligt ben men starkt hjärta och att jag ska hålla mig ifrån whiskey och cigaretter.

Jag pratade också med en ung flicka som jobbade med en organisation som hjälper gatuhundar. För pengar de samlar in kastrerar de herrelösa hundar. En god insats!

Minnesvärda möten och en ödla

Jag satte mig ner för att skriva lite om möten med människor under min resa så här långt. Just då ser jag något i ögonvrån, det är en liten ödla som snabbt ilar fram på väggen bredvid mig i mitt rum. Så det här får handla om spännande möten med intressanta människor och en ödla.

Mitt mål med min resa är inte att se så många platser som möjligt. Jag har ingen längtan efter att rida på elefant och titta på vattenfall. Det som lockar mig är att få en liten inblick i hur andra människor lever och förhoppningsvis uppleva möten som berör, där jag inte bara blir sedd som en turist. Sen kanske det blir en och annan elefant ändå, vem vet.

De första dagarna hände inget, jag vågade inte ta kontakt med någon. Jag kände mig mer udda än vanligt, en backpacker på 51 år bland andra som är i mina barns ålder, i ett land där jag kände mig osynlig trots min storlek. Det var troligen därför som den där efterlängtade glädjen inte riktigt ville infinna sig.

Men helt plötsligt vände det och nu känner jag att resan har startat på riktigt. Så som jag har tänkt har det blivit!

I går när jag väntade på bussen till Chiang Mai mötte jag en flicka i Kristinas ålder som var ute och reste tillsammans med sin kusin.Jag gjorde bort mig när jag sa att hon var solbränd, och hon skrattade och berättade att hennes pappa kom från Afganistan. Men vårt samtal gjorde mig glad, och fick mig att längta efter mina egna barn.

När vi kom av bussen började jag prata med två unga pojkar, den ena från England och den andra från USA. Vi satt hela eftermiddan sen och pratade. Killen från England har föräldrar som är ute och reser som jag och för honom är det helt naturligt. Han reser nu under en månads tid för att sedan börja sin 3-åriga konstutbildning i London. Den andra killen har rest mycket i Kina och tar tillfälliga arbeten som engelsklärare och berättade mycket om buddismen och meditation. Så kloka och fina killar!

Sen har jag fått mycket fin kontakt med Stella och Nine som jobbar här. Nine är den moderliga och ser till att jag går åt rätt håll när jag ger mig ut, och berättar hur jag ska komma tillbaka. Stella jobbar i köket och lagar mat med kärlek för att gästerna ska må bra och vilja bo här länge. Hon letade upp en skiva som hon fått av en tidigare gäst, med Lisa Ekdahl, som vi lyssnade på som ett välkommet avbrott till den gräsliga moderna musiken de spelar annars (gud vad gammal jag låter). Hos Stella, Nine och ägaren Douglas har jag fått möta den omtalade vänligheten hos thailändarna.

Här känner jag att jag kommer att trivas och jag har redan bokat ytterligare tre nätter. Det är mycket möjligt att det blir mer än så!

Och så var det den där ödlan. En lite söt rackare som gärna får bo i mitt rum och käka hur många myggor som den orkar.

Skype är fantastiskt!

Jag pratade precis med Gunilla i Sverige via Skype. Bra ljud och helt gratis. Så vill du prata med mig - skaffa Skype bums!

Skype namn: lena.hilltorp

Chiang Mai

Jag tog mig från Bangkok till Ayuthaya där jag bodde på ett guesthouse som heter Tony´s Place. Ett trähus i Villa Villerkulla-stil med massor av språng och vinklar och påbörjade byggnadsprojekt.

Enkelt, stimmigt och alldeles för tunna väggar. För mycket information om vad som försiggick i rummet bredvid under natten. Trots att jag betalat för ytterligare en natt valde jag att boka en bussbiljett till Chiang Mai kl. 20.30 i går kväll. Jag började undra om det här är Thailand och om jag någonsin kommer att trivas.

Runt 8 kom en tuktuk och hämtade mig och några till som också skulle med bussen till Chiang Mai. Tätt som packade sillar satt vi i detta fordon som inte passar oss jättestora västerlänningar. Jag satt ytterst och höll krampaktigt i min väska som stod och balanserade på kanten.

Mitt ute i ingenstans i totalt mörker bytte vi sedan till bussen som visade sig vara väldigt långt från lyxig. Jag lovade mig själv att aldrig åka på det här sättet fler gånger, eller åtminstone bara i undantagsfall. Hela resan tog runt 10 timmar, och det var en resa som jag inte vill uppleva igen.

Jag har tagit in på ett ställe som heter Green Tulip House och här känns det som om jag vill stanna ett tag! Jag har ett litet rum, delad toalett för 400 B (ca 80 kr) och då ingår frukost. Jag sitter i restaurangen och skriver med en fläkt bredvid. För en stund sedan gick en munk förbi med ett stort gult paraply. Nu ska jag sätta mig och prata lite med ett par andra gäster som jag träffade på bussen.

Se Green Tulip House

Billig mat från gatukök

För att göra det enklare valde jag i går att inte korsa några vägar, utan följde kvarteret åt samma håll. En promenad i samma hetta utmed gator med otrolig trafik. Avgaserna låg som en tät dimma och gjorde det tungt att andas.

Överallt säljs mat från enkla matvagnar. Jag köpte något som såg ut som vårrullar, klippta i lagom bitar i en plastpåse, och till det fick jag grönsaker och en sås. Priset var 10 B (2,07 sek) och det smakade fantastiskt gott! Styrkt av mitt mod köpte jag från ytterligare en vagn, någon stark rätt denna gång till priset av 20 B (4,15 sek) och inte lika gott. Det ska inte vara någon större fara att äta från dessa vagnar, då det är stor omsättning och maten lagas till direkt. Än så länge har inte min mage protesterat. Men jag har ingen aning om vad jag åt.

Jag försökte få tag på tågbiljett till Chiang Mai, men tågen var fullbokade. Jag känner inte för att stanna längre här i Bangkok utan vill bo på ett lugnare ställe. Jag kommer därför att ta mig till busstationen för att därifrån resa till Ayuthaya som har ca 83 000 invånare och som ligger 8,6 mil norr om Bangkok. I Bangkok bor det ca 6 milj!

Kaos i Bangkok

Efter så lång tid av förberedelser, både praktiskt och mentalt, befinner jag mig nu i Bangkok.

Jag kom till hotellet på morgonen och efter att ha lagt in mina saker på rummet och vilat en stund, gav jag mig ut på stan för att se mig omkring. Optimist som vanligt tänkte jag att det säkert inte skulle vara några problem att ta sig fram med hjälp av karta och vägskyltar.

Men det tog inte lång tid förrän jag var totalt överväldigad av trafiken, myllret och kaoset. Det var bara att ge upp och försöka följa strömmen och jag kom allt längre bort från hotellet. Sista utvägen skulle vara att ta en taxi, men jag ville se om jag kunde hitta tillbaka genom att fråga mig fram. Alla var vänliga och pekade åt olika håll, och jag fick känslan av att det var viktigare med att kunna visa en väg än att visa en väg som var rätt. Efter många timmar stapplade jag äntligen in på hotellet, dyblöt av svett och lungorna väsande av avgaserna.

Nu känns det som om jag vill härifrån så fort som möjligt för att leta upp en lugn och rofylld plats. Men eftersom jag betalat i förskott för två nätter får jag väl ge mig till tåls. Jag har ju bestämt mig för att resa sakta.