På flygplatsen

Jag sitter nu på flygplatsen och väntar på att få gå ombord på planet till Abu Dhabi. I morgon är jag i Sverige.

Jag lyckades i sista stund att köpa lite kläder, så jag slipper att åka hem i shorts och flipflop. Tur det för jag läste att det snöar hemma. Så konstigt det kommer att kännas, från värmen här i Thailand till kylan där hemma.

Det blev en fin avslutning på resan. Thailändarna firade Loi Kratong då de skickar ut små båtar av bananblad med jasmin, rökelse och ljus på floden, som offer till vattenandarna. Så vackert i mörkret. Det var fullt med folk ute på gatorna och det var musik och dans.

Och i dag träffade jag Jimmy, en pensionerad nyhetsreporter från San Diego. En fantastisk man som för en vecka sedan startade sin halvårslånga resa i Thailand. Det blev den bästa avslutningen på min resa som jag kan tänka mig, och vårt samtal gav mig många nya tankar om livet och framtiden. Jimmy är dessutom en mycket duktig konstnär och han målade av mig och gav mig resultatet som present.

Jag kan inte shoppa!

Det är vinter i Sverige när jag kommer hem och jag har bara sommarkläder. Sju tunikor som använts om och om igen, och lämnats in för tvätt en gång i veckan. Solblekta, urtvättade och väl använda åker de i soporna när jag lämnar Thailand.

Jag måste ha nya kläder som jag kan åka hem i! Problemet är bara att jag hatar att shoppa. Det funkar helt enkelt inte. Något händer med mig, jag får en blackout och vill bara fly. Det är en mardröm.

Jag tvingade mig att åka till det som är himmelriket för många, men helvetet för mig. MBK och Platinum, två stora shoppingkomplex med tusentals affärer. Det är hemskt! Hela dagen, timme efter timme har jag verkligen kämpat för att hitta något att köpa.

Till slut gav jag upp och gick och klippte mig istället, färgade ögonbrynen och åt en fantastisk middag.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Suvarnabhumi, Thara House, Khao San Road, MBK, Platinum
www.intressant.se/intressant

Tillbaka i Thailand

Nu är jag tillbaka i Thailand igen efter en liten runda i Laos. Här stannar jag till tisdag då jag reser hem till Sverige.

Jag tyckte det kunde vara en bra avslutning på resan att bo mitt i det värsta turistområdet. Så nu har jag tagit in på Thara House där jag på några minuter promenerar till Khao San Road och till floden, och kanske jag hinner med några tempel också.

Inte det bästa beslutet kanske en lördag och dessutom Halloween, med en helt otrolig trafik. Taxiresan tog nästan två timmar!

www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Suvarnabhumi, Thara House, Khao San Road

Laos

Min resa fortsätter nu i Laos. Läs Mer!

Avbrott i ensamheten

Det svåraste jag upplevt under min resa är ensamheten. Från att ha levt med två fantastiska barn, med ständiga diskussioner, skratt och glädje, lever jag nu helt ensam på andra sidan jordklotet. Det är en stor omställning. Jag är van vid att alltid ha någon att prata med. Även om vi skriver långa mejl till varandra så är det inte samma sak. Och det ska inte vara samma heller, det är dags för dem att börja bygga sina egna liv och då är det naturligt att inte ha samma täta kontakt med sin mamma.

Här möter jag hela tiden nya människor, både thailändare och människor från andra länder. Men det blir inte någon djupare kontakt. Det blir korta möten med de svårigheter det medför då man inte har ett gemensamt språk som båda behärskar fullt ut.

Men i dag har det varit långa samtal med några amerikanare som flyttat in. Det är härliga människor allihop och det har varit riktigt trevligt. Det är sådant som gör att allt blir lite lättare igen.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mekong, Khiang Khon
www.intressant.se/intressant

Dans vid Mekong

Varje kväll träffas ett gäng ungdomar nere vid floden och dansar. De tränar in invecklade rörelser. Timme efter timme håller de på, varje dag. Det blir en trevlig stund att sitta och titta på dem samtidigt som solen går ner.

De är väldigt duktiga, och alltid lika glada!

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mekong, Khiang Khong
www.intressant.se/intressant

Laos nästa

Munkar

Solnedgång just nu

Nu har jag bestämt mig - det blir Laos! Men jag tror att det är bäst att vänta tills efter helgen, det är ändå en del saker jag måste fixa först. Dels måste jag ordna US-dollar till visumet. Sen måste jag gå igenom min packning, göra mig av med sådant som jag inte behöver och införskaffa annat.

Jag har kommit över en guidebok om Laos, Kambodja och Vietnam. Så vem vet, det kanske blir fler länder efter Laos. Min gamla om Thailand är nästan sönderläst så det är roligt att kunna börja på en ny. Den är visserligen på engelska men det ska jag nog klara.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mekong, Khiang Khong, Laos

www.intressant.se/intressant

Nu har jag flyttat

Khiang Khong Guest House

Utanför mitt rum

Gemensamma utrymmen

Jag har tagit ett steg i dag, och det är att ha bytt boende. Mut Mee var mysigt och trevligt, men jag fick en känsla av instängdhet och att all grönska tryckte ner mig i min lilla stuga.

Jag har istället flyttat till ett guesthouse som heter Khiang Khong. Här bor jag på tredje våningen, det är öppet och fläktar skönt och jag har fin utsikt över floden. Jag känner direkt att jag andas mycket lättare.

Nu har jag ett rum med fläkt. Det är mycket rent och snyggt. Och så har jag en TV. Men bara två elkontakter, så vill jag ladda dator/mobil/kamera så kan jag inte ha fläkten eller TVn igång samtidigt.

Det finns massor med små restauranger, affärer och barer runt omkring. En enormt stor marknadsplats där de säljer precis allt! Och bara ett stenkast härifrån ligger den fina promenadvägen som går utmed floden. Ett stort plus är att priset endast är hälften av vad det var på Mut Mee, nu får jag betala 300 Bath per natt (ca 60 kr).

Något som är tråkigt är att den negativa sidan av turismen är mer påtaglig här. Jag tycker att man ser fler äldre västerländska män och unga thailändska flickor. Jag vill inte döma och jag vet ju inte bakgrunden till allt jag ser. Allt handlar säkert inte om prostitution, men när man ser en gammal, fet man komma med en ung, vacker flicka så är det lätt att tro det. Det är ett utnyttjande som gör mig sorgsen.

Jag blir också ledsen när någon kommer med en babyelefant och vill att jag ska fotografera och betala. Det handlar som alltid om vem som har pengar, och vem som förtvivlat behöver mer. Och jag är mycket väl medveten om min egen roll i det hela. Det är sorgligt med sant.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee, Mekong, Khiang Khong
www.intressant.se/intressant

I valet och kvalet

Jag har nu varit ute och rest i 10 veckor. Den 5 november går mitt visum ut och vill jag förnya det så måste jag resa ut ur landet för att kunna få en ny omgång på 60 dagar (+30). En liten bit härifrån finns en bro över till Laos, och dit kan jag åka fram och tillbaka.

Jag har funderat mycket på hur jag ska fortsätta min resa och jag har så svårt för att bestämma mig. Ett alternativ är att stanna här en längre tid, sakta ner och ta det lungt. Kanske hyra ett långtidsboende för att få ner kostnaderna. Men det är något med luften här, det är som om det ligger ett täcke av dis över stan och floden, och det är väl orsaken till att min huvudvärk inte riktigt vill släppa. Det är nästan så att det är svårt att andas.

Ett annat alternativ är att åka till Laos och fortsätta resan där. I så fall blir det ett land som jag nästan inte vet någonting om.

Det är dags att komma fram till ett beslut.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee Guest House, Mekong, Laos, visum
www.intressant.se/intressant

Plågsam alternativ behandling

Tyvärr har jag fått ge upp meditationsgruppen efter bara två försök. Det var helt omöjligt för mig att sitta stilla så länge, fötterna somnade och det började klia överallt. Allt jag kunde tänka på var att inte störa de andra, när det var meningen att jag inte skulle tänka alls.

Istället bokade jag tid hos en som bor i ett av husen i gränden, en ung flicka från England som håller på med något som kallas för Cranio-Sacral terapi. Det har jag inte hört talas om tidigare och efter att ha sökt på nätet kunde jag läsa om olika hälsovinster andra upplevt, bl.a. någon som blivit fri från sin plågsamma huvudvärk. Nu har jag inte haft huvudvärk sedan jag kom hit till Thailand men jag tänkte att det kunde säkert hjälpa mot någon annan av mina krämpor.

Efter behandlingen väntade jag spänt på om det skulle hända något med mig, om jag skulle känna hur något förändrades inom mig. Och visst kände jag något. Jag fick huvudvärk!

Natten blev lång och plågsam och jag tyckte det dröjde en evighet innan jag hörde morgonklockorna vid 5-tiden, något som förresten ska komma från munkarna i deras tempel strax bredvid. Av någon anledning så stämde alla hundar i närheten in och ylade i kör, samtidigt som ett häftigt åskoväder drog in. Det var ingen trevlig början på dagen för någon med huvudvärk.

Nu är klockan snart halv 2 på eftermiddan och värken börjar släppa så jag har kunnat äta en något försenad frukost. Vad terapin åstadkom med mig vet jag ännu inte.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee Guest House, Mekong, Cranio-Sacral terapi
www.intressant.se/intressant

En orm vid frukosten

Många blir starkt påverkade av den här platsen. Även jag. Det låter kanske lite flummigt men det är något med Mekongfloden, människorna, gränsen till Laos - jag vet inte. Men många som kommer hit stannar mycket längre än vad de har tänkt från början. Gränden ner till Mut Mee kantas av spännande möjligheter för någon som är så nyfiken som jag.

En kvinna har öppnat en bokhandel. Hon satt vid ett litet bord med en stor, tjock katt framför sig när jag kom in. Där kan man köpa nya och begagnade böcker, och få tillbaka halva summan om man lämnar tillbaka boken när man läst den. Jag köpte en för ca 40 kr.

Vid ett annat hus hittade jag en lapp som satt på dörren. Där stod det att alla som ville var välkomna på meditation kl. 2 varje dag. Det lät intressant så jag gick dit. Vi var fyra som deltog plus mannen som ledde meditationen. Och äntligen fick jag prata svenska, för två av dem var från Sverige.

En hel timme höll vi på. Det var en lång timme och jag kämpade med att sitta kvar i den obekväma positionen och till slut gjorde det ont överallt. Men jag vill ge det här en chans, och envis som jag är så kommer jag att försöka gå dit varje dag jag är här. Tror jag.

Oj, just nu blev det lite aktivitet vid sidan om mitt bord. En ur personalen kom med en en lång pinne och sopade iväg något. Det var en orm!!! En armslängd från mina fötter.

Bakom mig sitter en man och spelar gitarr. Jag gillar verkligen det här stället. En orm och en gittarspelare till frukost - det är härligt!


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee Guest House, Mekong, meditation
www.intressant.se/intressant

Wat Khaek

I dag var jag och tittade på ett mycket märkligt tempel, Sala Kaew Koo eller Wat Khaek som det kallas av lokalbefolkningen.

Det innehåller en mängd skulpturer föreställande Shiva, Vishnu, Buddha och andra hinduiska och buddhistiska gudar. Arbetet med skulpturerna leddes av Luang Pu som var en yogi-präst-shaman som tillämpade hinduisk och buddhistisk filosofi och mytologi. Luang Pu dog 1996 och templet grundades till hans ära.

Det här liknade ingenting av vad jag sett tidigare. Det var så fantasifulla och konstiga skulpturer, en salig blandning av alla möjliga figurer, en del så höga som 25 meter. Det var riktigt roligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee Guest House, Mekong, Sala Kaew Koo, What Khaek
www.intressant.se/intressant

Mut Mee

Restaurangen

Receptionen

Jag bor i en liten bungalow som ligger inbäddad i grönskan bakom restaurangen. Här har jag allt jag behöver; eget badrum, varmt vatten och en liten veranda. Jag funderade först om jag bara skulle ta fläkt, men valde att unna mig airkondition. Det är skönt på natten även om jag då måste stänga fönsterluckorna. Jag vaknade kl 5 i morse av dova klockor, jag måste ta reda på vad det var. Det var fint.

Jag har precis ätit den bästa frukosten på hela resan. Stekt ägg, så god bacon (homemade, vad det nu är, jag har inte sett några grisar här!), varmt bröd, kaffe och nypressad juice. Det är ett sådant hälsosamt lugn här, många gäster sitter bara och tittar ut över floden. Jag ska försöka ta in det här lugnet och inte boka in för mycket varje dag.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee, Mekong www.intressant.se/intressant

Nong Khai

Min utsikt just nu

Jag har kommit till Nong Khai som ligger allra längst upp i norr. Just nu sitter jag och äter äppelkaka och dricker Lao kaffe. Strax nedanför rinner Mekongfloden och på andra sidan ser man Laos.

Det här verkar vara ett riktigt trevligt guesthouse och jag tror att jag vill stanna här ett tag. Den senaste tiden har jag rest för mycket och jag känner mig lite sliten. Jag behöver bo in mig någonstans nu ett tag, få lite vanor och trygghet igen. Förhoppningsvis kan det bli här.

Alla guesthouse är olika och det är lika spännande varje gång jag kommer till något nytt. Här möttes jag av en engelskman, antagligen en av ägarna som visade mig runt. Alla gäster får en liten bok där man skriver in vad man vill äta och lämnar den till personalen. Som vanligt finns det även självservering med olika drycker som man också skriver in i sin lilla bok.

Det märks att det är en populär plats för här är gott om gäster. Restaurangen är riktigt trevlig och här går det nog att spendera många timmar, bara sitta med en kopp kaffe och sin laptop. Njuta av lugnet och den fina utsikten.

Mut Mee Guest House


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Nong Khai, Mut Mee Guest House, Laos, visa
www.intressant.se/intressant

Mellanlandning

Här kommer jag inte att stanna utan det här är bara en mellanlandning. Jag delade upp resan så att den inte skulle bli för lång och ansträngande. Det är riktigt skönt att få en natt på hotell, jag känner att jag behöver lite lyx. De två senaste platserna jag har bott på har varit väldigt enkla, och jag njuter av en sådan sak som att ha lakan i sängen! Det låter ju inte klokt, men på vissa enkla ställen finns inte det. I stället har man enbart täcken, och då gäller det att inte fundera så mycket på hur ofta de tvättas. På andra platser får man något som ser ut som en jättestor frottéhandduk.

Här har jag minibar, plattTV, sköna lakan - ja allt som behövs för lite lyx. Jag har redan sett en bra film, och fler lär det bli innan kvällen är slut. Men det finns ingen att prata med. När jag frågade i receptionen var järnvägsstationen ligger, så tittade de bara frågande på mig. Här finns ingen mysig trädgård att gå ner och sätta sig i, eller lägga sig i en hängmatta. Ingen bokhylla med massor av bra böcker att låna. Inga backpackers som man kan prata med och få tips om nya ställen. Nej, lyx orkar jag bara med korta stunder i taget.

I morgon fortsätter jag till Nong Khai. Jag har hittat ett trevligt guesthouse på internet och jag ska försöka få ett rum där när jag kommer fram.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Khon Kaen, Khon Kaen Reunrom Hotel, Nong Khai
www.intressant.se/intressant

Khon Kaen

Nu har jag fortsatt till Khon Kaen, landets fjärde stad med
ca 145 000 inv.

Det har varit ännu en dag med vansinniga transporter. Jag måste försöka minska dessa resor med de lokala bussarna, det kan vara värt att betala lite mer för de som är säkrare och mer bekväma. De går inte att undvika helt men när alternativ finns vill jag försöka ta dem.

Det var så många som skulle åka första sträckan mellan Phimai och Talat Khae att tre bussar gick utan att jag kom med. Den fjärde fick jag hjälp att pressa mig in i, och under den milen färden varade stod jag på trappstegen. Det satt t.o.m. folk i bagageutrymmet.

Andra bussen kördes av en galning! Samtidigt var en TV igång som visade en konsert på högsta volym, så högt att mitt säte vibrerade. Efter två timmar med så hög thailändsk musik som saknade all antydan till melodi, då var jag helt slut!

Därför har jag uppgraderat mitt boende ett steg, från budget till mellanklass. Efter de senaste platserna och den hemska resan känner jag att jag behöver det. Priset är ändå lågt - endast 400 Bath (ca 80 kr).

Nu måste jag hitta någonstans att äta.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Khon Kaen, Phimai, Talat Khae, Khon Kaen Reunrom Hotel

www.intressant.se/intressant

Thailands största banyanträd

Banyanträd

Strax utanför Phimai växer ett stort banyanträd, Sai Ngam. Den sträcker ut sina enorma grenar över en ö som ligger i en damm. Här kan man gå runt på gångar under trädet och längst in finns ett litet tempel. Det har regnat så mycket att gångarna låg under vatten när jag var där idag, så jag fick vada fram. Rätt som det var simmade några fiskar framför mina fötter.

Jag antar att det betyder tur att mata fiskar för det har jag sett på flera ställen. Fiskarna växer sig stora och feta, och det är som om vattnet kokar av alla bjässar när man kastar i mat åt dem. Här kunde man också betala lite för att släppa fåglar och fiskar fria.

Jag var även och tittade på Prasat Hin Phimai National Historical Park som är ruiner från Angkorperioden. Sen fortsatte jag till Phimai National Museum. Det var jag och massor med skolbarn.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Phimai, Old Phimai Guest House, Sai Ngam, banyanträd, Prasat Hin Phimai National Historical Park, Phimai National Museum

www.intressant.se/intressant

Phimai

Färden har gått vidare åt nordost och jag befinner mig nu i den lilla staden Phimai, 6 mil från Khorat. Phimai är känd för khmerruiner från Angkorperioden som jag kommer att besöka i dag.

Gårdagen tog jag det lungt, gick runt och tittade lite i staden och åt en god middag. Östra delen av landet där jag nu kommer att resa i är inte så turistanpassat som där jag varit tidigare och det gör det bl.a. lite svårare när jag ska hitta någonstans att äta. Här finns det inga skyltar på engelska eller bilder på olika maträtter. Jag måste försöka lära mig några rätter som jag kan variera mellan, helst få dem nedskrivna på thai så att jag bara kan visa fram. Jag lyckades igår tack vare att jag kunde peka på någon annans mat och förklara att jag ville ha likadant. Det var gott och kostade nästan ingenting.

Bostäderna öppnas upp ut mot gatan på dagarna, och när man går omkring ser man in i människornas hem. Man arbetar, lagar mat, tvättar, umgås och sover utan att göra något försök att stänga om sig. Så annorlunda från hur det är hemma där vi är så måna om att ha en snygg fasad. I början känns det lite ovant och man tycker att det ser rörigt ut. Men samtidigt verkar det trivsamt på många ställen. Så är det här där jag bor nu.

Jag beställde massage i går kväll och då rullade de helt enkelt ut en madrass på golvet. Där låg jag mitt bland allihop i familjen, och förmodligen var grannarna där också.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Phimai, Old Phimai Guest House
www.intressant.se/intressant

Djungeläventyr

Jag är tillbaka från djungeln med livet i behåll.

Jag blev inte jagad av vilda djur eller var en belastning för de övriga i gruppen (tycker jag i alla fall). Och blodiglarna vande man sig vid ganska snabbt. Vi fick låna långa strumpor som iglarna inte kunde bita igenom, men de var riktigt snabba att klättra vidare upp på benen. Det var bara att plocka bort dem efter hand, och de som hann bita sig fast fick man dra riktigt hårt för att de skulle släppa. En del av oss hade lite blodfläckar här och där för blodet rinner en stund efter att de har släppt, jag antar att de sprutar in nåt som hindrar det från att koagulera.

Nej, det var inte det värsta, utan det var själva vandringen. Djungeln är tät, och vi fick stundtals huka, slingra och klättra för att komma fram. Så där kämpade vi på i flera timmar. Sen började det regna och förvandlade marken till en lerig sörja som gjorde att vi sjönk ner nästan till knäna. Jag var lite orolig över att förlora mina skor för leran sög fast ordentligt.

På ett ställe lyfte guiden på en trästock och plockade fram en jätteskorpion. Jag ville vara modig och höll den därför i handen! Efter lunch åkte vi till Hew Suwat vattenfall och sista timmarna åkte vi runt för att leta efter vilda elefanter men hittade inga.

Det var en lång och jobbig dag. Det som gav absolut mest var djungelvandringen. Trots att den var tung och besvärlig så var det en spännande upplevelse. Sen hade de kunnat skippa både vattenfallet och alla timmarna vi letade efter elefanter. Det var trevligt att som omväxling ingå i en grupp och bara åka med. Det var fem ungdomar från Tyskland, en från Amerika och två från Kina. Jättetrevliga allihopa även om kineserna inte kunde någon engelska.

De djur vi såg var Gibbonapor, makaker, varaner, olika hjortar, näshornsfåglar, stora fjärilar, en illgrön orm, skorpion och så miljoner insekter och blodiglar.


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Khao Yai National Park, Greenleaf Guesthouse, Greenleaftour, Hew Suwat

www.intressant.se/intressant

Khao Yai nationalpark

GreenLeaf Guest House

Khao Yai nationalpark är den äldsta i Thailand och anses som en av de finaste i världen. Här växer den största regnskogen som finns kvar i Asien. I skogarna lever vilda elefanter, tigrar, hjortar, gibbonapor, leoparder, varaner, pyton m.m. Och så 300 olika fågelarter.

Jag bor på GreenLeaf Guest House som ligger i utkanten av nationalparken. Härifrån ska jag vara med på en heldagstur i morgon. Först kommer vi att göra en vandring på 2 - 3 timmar i djungeln. Sen ska vi till Hew Suwat vattenfall (som är känd från filmen The Beach). Och på kvällen ska vi försöka hitta vilda elefanter. Hela turen kommer att ta ca 12 timmar.

Jag känner mig lite nervös inför den här turen, och det känns som en ganska stor utmaning för mig. Visserligen har de lovat att det är ofarligt, men bara vetskapen om att det lever så farliga djur på samma ställe känns lite oroande. Det låter lite läskigt också med blodiglar, men vi kommer att få låna speciella strumpor som skydd mot dem. Och så är jag lite nervös över att jag inte kan hålla samma tempo som de övriga i gruppen, för naturligtvis är jag äldst...

Så skriver jag inget i morgon så beror det på att jag stupar i säng av trötthet när vi kommer tillbaka.

GreenLeaf Guesthouse


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Pak Chong, Greenleaf Guesthouse, Khao Yai, Hew Suwat
www.intressant.se/intressant

Hemlängtan

I dag är det ingen bra dag. Just nu känns det mesta jobbigt och jag längtar hem.

Jag bröt upp från Auythaya och Ban Lotus i förmiddags och gav mig iväg till Pak Chong som ligger i utkanten av en nationalpark. Det var en hemsk resa, allt gick fel. Med alla förseningar och fullbokade tåg och krångel så blev det en resa på totalt sex timmar, och det är inte många mil det handlar om.

Det var så mycket folk på tåget att jag fick stå upp nästan hela vägen. Då tog jag upp plats i mittgången med all min packning och gjorde det svårt för alla försäljare att komma fram, de går fram och tillbaka precis hela tiden. Här var det minsann ingen som visade någon vänlighet och jag tyckte alltmer synd om mig själv, tårarna var inte långt borta. Till slut fick jag äntligen en plats och jag kunde vila lite. Men det var precis vid toaletten och stanken därifrån blev allt värre tills jag mådde riktigt illa.

Jag hade ringt i förväg till stället jag ska bo på, så de hämtade mig när jag kom fram. Och tur var det för regnet bara vräker ner och bildar stora floder. Nu sitter jag på mitt rum och väntar på att det ska sluta regna så att jag kan gå och försöka ordna något att äta. Det är ett väldigt enkelt ställe, bara en säng och en fläkt, och inte helt rent...

I morgon ska jag ut på en guidad djungelvandring. Jag hoppas att jag kommer att känna mig bättre än vad jag gör just nu.

När jag ändå är igång och gnäller så är det lika bra att ta en sak till. Myggorna i Ayuthaya var de värsta jag träffat på under hela min resa. Det känns som om jag är ett enda stort myggbett!

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Auythaya, Ban Lotus, Pak Chong
www.intressant.se/intressant

Bang Pa-In Palace

Ett par mil söder om Ayuthaya ligger Bang Pa-in Palace, ett stort område med olika palats. Ursprungligen byggdes de på 1600-talet men de har restaurerats efterhand så det ser nästan ut som om de är från nutid.

Den här parken var liksom de historiska parker jag besökt så otroligt välskött. Gräsmattor, figurklippta buskar, blommor, dammar med feta fiskar och sköldpaddor. Högtalare var placerade lite här och där, så mitt i allt det tjusiga så hördes vacker musik också. Det var stämningsfullt!

Ett par av byggnaderna är öppna för allmänheten. Som vanligt tar man av sig skorna innan man går in, och som kvinna måste man ha kjol, om man inte har det så finns det att låna.

Även här smög jag lite i utkanten av andra turistgrupper ibland. Guiderna har säkert svårt att se skillnad på oss västerlänningar så på så sätt kan jag bli lite omhändertagen också. Bl.a. fick ena gruppen smaka mangosteen, och rätt som det var kom nån och stoppa en i min mun också. De blev lite oroliga när jag till sist gick ifrån gruppen för att ta mig tillbaka på egen hand.

Resan gick hur bra som helst. Först var det en liten färja över till järnvägsstationen, sedan tåg till Bang Pa-In och till sist MC till palatsen. Som vanligt är det alltid någon som pratar med mig, och ser till att jag går av på rätt ställe eller att jag har någonstans att sitta. Och som vanligt är det några som har väldigt roligt åt mig, och skrattar bakom min rygg. Jag hade så gärna velat förstå vad de säger. Att jag ser rolig ut i deras ögon har jag ju förstått, det är sånt man får leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Ayuthaya, Baan Lotus Guesthouse, Bang Pa-In Palace
www.intressant.se/intressant

Ayuthayas historiska park

För den som är historiskt intresserad finns det massor med tempel att titta på i stan. Den historiska parken är upptagen på UNESCO:s världsarvslista.

Jag kommer aldrig ihåg årtal, vilka krig som bröt ut och varför. Jag är mer intresserad av den känsla jag får då jag går omkring bland alla ruiner och buddhafigurer. Av någon anledning så tyckte jag att parken i Sukhothai var pampigare än vad den här är. Kanske för att det verkar som om denna inte har restaurerats så mycket, och därför är det lite svårare att skapa sig en bild av hur det en gång var här.

Det som kittlar fantasin allra mest är buddhahuvudet som sitter inbäddat i ett träd. Många turister kommer hit och fotograferar och åker sedan vidare. Jag fortsatte in i parken och följde stigarna till fler mindre tempel. Det är en mycket vacker och välskött park och jag gick länge och njöt av lugnet.

Jag besökte några tempel till, och sen var jag vilse igen. Det är hopplöst!

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Ayuthaya, Ayuthayas historiska park, UNESCO, Wat Phra Mahatat, Wat Phra Si Sanphet

www.intressant.se/intressant

En ko på promenad

Baan Lotus Guest House

Regnet avtog lite i kväll så jag gick iväg för att hinna se ett tempel innan det blev mörkt. Det första jag hittade var Wat Ratchaburana. Jag gick omkring där en stund, sen kom regnet igen så jag återvände till Baan Lotus, utan att gå vilse denna gång.

Dagens äventyr: Ayuthaha är en ganska stor stad med strax över 80 000 invånare. När jag följde en av dess större gator idag vid rusningstid, så mötte jag - en ko! Där kom hon lungt gående mitt i gatan, mot trafiken. En bit efter kom en nästan dubbelt så stor tjur! De dök upp så hastigt framför mig att jag blev lite chockad, och gömde mig kvickt bakom en bil. Men alla andra brydde sig inte ett dugg, det var ingen som reagerade. Mycket konstigt! Jag undrar vart de var på väg?

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Ayuthaya, Baan Lotus, Wat Ratchaburana
www.intressant.se/intressant

Regn, regn och ännu mer regn

Regnig utsikt från mitt fönster

Min nuvarande arbetsplats

Vaknade till ljudet av regn. Jag trodde att en tropisk storm innebär att hus och palmer flyger åt alla håll, men så är det inte här i alla fall. Skönt.

Det har regnat mycket under min resa, korta intensiva skurar. Men nu misstänker jag att det här blir regn som håller i sig flera dagar. Och det kommer så mycket att det inte är lätt att gå ut även om man har paraply.

Först blev jag lite besviken, jag vill ju ut och titta på alla tempel som finns häromkring. Men när jag tänkte efter så är det kanske några vilodagar jag behöver. Det är faktiskt lite arbetsamt att resa omkring som jag gör. Att hela tiden komma till nya platser, osäkerheten och att varje gång gå vilse. Packa upp sina saker igen och försöka bygga upp en liten trygghet.

Det är fortfarande varmt trots att det regnar, och jag kan sitta ute under tak och jobba undan lite av mitt arbete som blivit lidande den senaste tiden. Här finns flera hyllor med böcker, så blir jag trött kan jag lägga mig i hängmattan och läsa en stund. Eller bara ligga och lyssna på regnet och hönorna som klagar lite där de sitter och hukar under huset.

Så det går ingen nöd på mig. Det enda lilla problem jag kan tänka mig är maten. Här finns nämligen ingen restaurang på guesthouset, mer än en ynklig liten frukost. Så jag måste ge mig ut senare idag i vilket fall som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Ayuthaya, Baan Lotus Guest House

www.intressant.se/intressant

Ayuthaya igen

Bussen till Ayuthaya

Lotusdammen

Jag hade svårt att bestämma mig vart jag ville åka idag. Jag ändrade mig hela tiden. Men nu har jag i alla fall kommit till Ayuthaya. Orsaken att det blev hit jag åkte var dels stormen som är på väg. Den har visserligen nedgraderats från tyfon till tropisk storm, men jag vill vara på en plats som jag tror är ganska trygg under såna omständigheter.

Den andra anledningen var att jag inte hann se något av stan förra gången jag var här. Då hade jag precis kommit till Thailand och ville bara komma till något lugnt ställe. Här finns så mycket att se och nu hoppas jag att det blir av.

Bussresan hit var bedrövlig. Den gick i två etapper, först till Suphanburi och därefter vidare hit. Andra bussen var i så dåligt skick att jag tycker det är konstigt att vi kom fram.

Nu bor jag på Baan Lotus som jag tycker är betydligt trevligare än Tony´s Place som jag bodde på förra gången. En äldre, lite orginell dam, äger det tillsammans med sin syster. Det är två träbyggnader som ligger lugnt och lite avsides med mycket grönska och djungelkänsla. Mitt i allt ligger en liten damm med lotusblommor, och ute på den finns ett par uteplatser med sköna stolar och hängmattor. Där sitter jag just nu och skriver.

Jag gick en runda tidigare idag precis när jag kommit hit. Då hände två läskiga saker. Först var det en flock hundar som sprang efter mig, de skällde och knuffade på mig och jag var faktiskt ganska rädd. Det enda jag hade att försvara mig med var ett paraply - ihopfällt, och det är ju inte mycket att komma med. Jag försökte se så tuff ut jag kunde och kom tackolov med livet i behåll därifrån.

Det andra var att jag gick vilse igen! Till slut frågade jag några pojkar i skoluniform, och en av dem sa åt mig att sätta mig på hans moped, och så körde han mig. Så otroligt snällt! Jag försökte ge honom en slant men han ville inget ha! Jag ångrar nu i efterhand att jag inte var mer envis med det.

Nu börjar det regna. Jag tror att jag ska lägga mig i hängmattan och läsa en stund...


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Ayuthaya, Baan Lotus Guest House

www.intressant.se/intressant

Krigsmuseum och en tur på floden

Bron över floden Kwai

longtail boat

Apple berättade idag om den storm som drar in över Thailand de närmsta dagarna. Det får mig att ändra min resplaner, jag hade tänkt att åka till Sangkhlaburi i morgon, men jag tror inte att jag vågar det eftersom det ska vara en ganska obehaglig resa upp i bergen. Det vill jag inte utsätta mig för. Jag har ännu inte bestämt mig vart jag åker istället, kanske det blir till Hua Hin och havet några dagar.

På grund av den analkande stormen valde jag att inte åka till vattenfallet Erawan i dag. Det blev besök på ett krigsmuseum och en båttur utmed floden. Jag åkte med en kvinnlig tuktuk-förare till museét. Hon kunde ingen engelska så jag fick prata med hennes man via mobiltelefon istället och det gick ju bra.

Krigsmuseét JEATH var väl ingen höjdare, alla krig är hemska och det behöver jag ingen påminnelse om. Men syftet med museét är gott, så då har jag i alla fall gjort en insats genom att betala för entrén. JEATH står för mötet medllan Japan, England, Australien/Amerika, Thailand och Holland i Kanchanaburi under andra världskriget.

Från museét åkte jag sedan till den kända bron med en båt som kallas för longtail boat. De ser ut som en blandning mellan en lång eka och en kanot. Propellern sitter på en lång stång som föraren kan dra upp om vattenståndet är lågt. Motorerna är jättestora och de för ett hiskeligt oväsen. Och snabbt går det.

På väg tillbaka till Apple´s stannade jag och fick fotmassage. Det här var det bästa på hela dan, jag måste påminna mig om att göra det oftare. Kostnaden ligger på löjligt låga 150 Bath (ca 30 kr). Det är ju ingenting för det man får!


Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanburi, Apple Retreat, Death Railroad, longtail boat, krrigsmuseét Jeath, fotmassage

www.intressant.se/intressant

Alla intryck

Trädgården Apple Retreat

Jag undrar vad det är jag kommer att minnas mest ifrån den här resan. Säkert kommer det att vara alla fantastiska tempel med buddafigurer som har varit så stora att de nästan tagit andan ur mig. All vackra byggnader, allt färgglatt och glittrigt. Alla vänliga människor. Maten. Och naturligtvis allt jag klarat av att göra på egen hand.

Men det har också varit så mycket som inte är lika lätt att beskriva, små händelser och intryck. Som att den feta paddan var tillbaka på samma plats i restaurangen i kväll. Han ser så nöjd och rolig ut, tydligen är det hans favoritplats. Ödlorna som kilar snabbt uppför väggar och under tak. Eller att jag satt på taket till restaurangen och såg solnedgången i kväll. De planerar att göra det till en del av restaurangen så småningom med tak och räcken. Nu finns där bara en stol. Och där satt jag och upplevde med alla sinnen vad som hände nedanför mig. Det hade bildats en regnbåge efter dagens regnskur. Några kom paddlande i kanoter utmed floden. Och så alla ljuden. Nu är det egentligen en fin tid att resa, innan högsäsongen. Så lugnt och skönt.Dessa intryck gör gott för kropp och själ.

Jag var med om en händelse i dag som var på gränsen till otäck, men som det sedan visade sig var fantasier i mitt huvud. Jag åkte med en tuktuk (det gick inte att bojkotta dem helt) när jag skulle till Immigration Office. Jag visste att det låg inne i centrala delarna av Kanchanaburi. På vägen bad jag föraren att stanna så att jag kunde ta ut pengar från en ATM. Färden fortsatte sen allt längre och längre ut från stan. Jag började bli orolig och målade upp en bild av att han skulle köra ut mig på ett avskilt ställe för att råna mig. Ett tag var jag riktigt rädd. Och han förstod knappt något engelska heller. Men det visade sig att han kört en liten omväg för att vi skulle slippa den värsta trafiken, han tog ändå inte mer betalt än det från början uppgjorda priset. Men det gav mig ändå en påminnelse om att vara försiktig i fortsättningen.

Han som skulle köra mig tillbaka hade svårt att hitta och han frågade mig hela tiden efter vägen. Hallå, jag har varit i Thailand lite mer än 7 veckor, han såg ut att vara nästan 100 år gammal, och han har säkert bott här hela sitt liv! Och så frågar han mig!

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Apple Retreat, Immigration Office, tuktuk

Förlängt uppehållstillstånd

Det är väldigt krångligt det här med visum och uppehållstillstånd, och jag kan väl inte påstå att jag förstår det. Som jag tror (och hoppas) att det är så innebär mitt visum att jag kan stanna i Thailand 3 x 60 dagar. För att aktivera varje 60-dagars period måste jag ut ur landet en runda. Men man kan också ansöka om förlängd vistelse på 30 dagar efter varje period, som gör att man kan stanna 90 dagar innan man måste göra en s.k. visa run. Det här 30 extra dagarna ansöker man om på Immigration Office. Det har jag gjort idag.

Jag var nervös innan, för jag har fått uppfattningen om att kontakten med de thailändska myndigheterna inte alltid är så enkel. Därför var jag förberedd på en lång dag och en hel del strul. Och mycket riktigt, det visade sig att jag inte hade rätt papper med mig och de foton jag hade var för små. Det här var naturligtvis inget man kunde fixa där, utan jag fick ge mig in mot stan. Men sen ordnade det sig faktiskt, 1900 Bath fattigare kunde jag till slut gå därifrån med beviljat uppehållstillstånd till den 4 november. Jag drog en djup suck av lättnad, det var trots allt enklare än jag befarat.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Apple Retreat, visum, uppehållstillsånd, Immigration Office

Utflykt till två kloster

Tigergrottans kloster

Lilla kullens grottkloster

I dag besökte jag två viktiga heliga platser, speciellt för kinesiska buddhister. Tigergrottans kloster (Wat Tham Seua) som är halvt thailändskt, halvt kinesiskt och Lilla kullens grottkloster (Wat Tham Khao Noi) som är kinesiskt. De ligger båda intill varandra 15 kilometer från Kanchanburi.

Jag började med Wat Tham Seua och klättrade uppför den branta naga-trappan. Där uppe möts man av en enorm Buddha som sitter vänd mot floden. Höga, glittrande tempel och en fin utsikt mot risfälten åt ena hållet och Khwae River åt andra. Jag gick länge och tittade på alla buddhafigurer och målningar, och satt på en bänk och bara försökte ta in allt som fanns. En munk mässade i något av templen, mjuk musik (thailändsk eller kinesisk) någon slog på klockor.

Sen gick jag bort till det andra templet, Wat Tham Khao Noi. Det fanns inga skyltar på engelska och först var jag lite osäker på om jag var rätt. Och det fanns inte en enda människa där! Jag gick runt och letade och det var nästan lite kusligt. Till slut kom där nån som kunde bekräfta att jag fick lov att vara där och att det var Lilla kullens grottkloster. Man kunde klättra upp i spiraltrappor i översta delen av klostret. Men det kändes lite obehagligt att vara där själv, så jag vågade mig inte längst upp. Jag fick känslan av att allt skulle rasa ihop som ett korthus. Men så vackert, jag njöt vad jag kunde trots att hjärtat bultade.

Jag känner mig väldigt stolt efter en sådan här utflykt. Det går att ordna hela transporten från stan i förväg. För det hade jag fått betala ca 800 Bath och då hade chauffören väntat under tiden jag besökt klostren. När jag åkte själv kostade det inte mer än 160 Bath. Lite jobbigare men en större upplevelse!

Det började med MC in till busstationen. En i personalen här på Apple Retreat skulle in ett ärende och då kunde jag åka med. Sen skulle det vara songtaew till Tha Meuang. Men när den kört en bit så stannade den och vi fick gå av. Jag bara accepterar nu när sådant händer, det spelar ingen roll om bilen gick sönder eller vad det var. Vi fick i alla fall pengarna tillbaka och fick ta en buss som kom strax efter. Denna buss var helt inredd i rosa/rött, tjusiga gardiner och lampor och en skön aircondition. I Tha Meuang fick jag gå omkring en god stund innan jag fick tag på en MC-taxi, man får fråga ett antal gånger och till slut är det någon som kan visa rätt.

Det blev lite svårare när jag skulle tillbaka, för det fanns ingen taxi någonstans. Men genom att gå runt och fråga igen, så hittade jag en som kunde tänka sig att köra mig för 50 B. Och i Tha Meung hittade jag en busshållplats och med hjälp av en ung flicka kom jag på rätt buss. Sista biten från Kanchanaburi till Apple Retreat blev det en ny MC.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanburi, Tha Meuang, WatTham Seua, Tigergrottans kloster, Wat Tham Khao Noi, Lilla kullens grottkloster, Khwae River, Apple Retreat

Djurliv

Restaurangen Apple Retreat

Jag vaknar redan vid soluppgången och ligger sedan och lyssnar på alla ljud runtomkring. Jag kan se en ekorre utanför mitt fönster, och strax nedanför går en höna med sina kycklingar. Så underliga hönorna ser ut här! Små, bruna kroppar på ett par jättelånga ben. Tupparna är färgglada och stroppar runt på stela ben och vaktar sina hönor.

Från det andra fönstret kunde jag i morse se hur en hund hade fått glädjefnatt och sprang som en galning runt, runt kring odlingarna. Här i Thailand verkar de leva ett relativt bra hundliv. Inga koppel eller dressyrkurser. De ser ut att leva ganska gott på de matrester som de hittar eller får av vänliga människor. En och annan är visserligen oroande mager, det kan inte förnekas, och jag har sett några som har förlorat ett ben, antagligen i trafiken.

Jag har inte sett någon som behandlat djuren illa här, snarare ignorerar man dem och accepterar deras närvaro. Däremot har jag sett flera som sätter ut mat, även till fåglarna. Burfåglarna har det definitivt sämre. Alla thailändare verkar ha vackert snidade fågelburar med skönsjungande men antagligen vildfångade fåglar.

På landsbygden ser man ofta hur bönderna vallar sina kor. Jag vill tro att det är ett bättre ko-liv än den massproduktion vi har i väst. Men jag såg på TV hur de föder upp kycklingar, och det var hemskt att se. Så allt är väl inte bättre än hemma, men det är nyttigt att få en lite mer nyanserad bild av hur det är utanför våra gränser och att vi inte är världsbäst i allt.

Mindre trevliga djur här är mygg, kackerlackor (stooora) och andra kryp. De vill jag helst inte ha någon närkontakt med!

I går kväll åt jag middag i trädgården lite utanför restaurangen. Till min förtjusning fick jag sällskap av en fet padda som satt vid mina fötter som en stor, nöjd Buddha. Ett tag trodde jag att han var död, för han satt absolut blickstilla och blinkade inte ens. Men när jag ätit färdigt skuttade han ner till floden. Jag följde efter en bit och stod och beundrade alla eldflugor som hade party inne i snåren. Så roligt och konstigt det såg ut.

I morse när jag gick ner för att äta frukost låg en söt liten katt och sov på mina sandaler.


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Khwae Yai, Mae Klong, eldflugor

Bron över floden Kwai

Death Railway Bridge

Vid bron över floden Kwai, eller Death Railway Bridge, har det vuxit fram ett trist turistområde med försäljning av de vanliga t-shirtarna, kepsarna m.m. Jag undrar hur många det är som egentligen tänker på vad som hände här för drygt 60 år sedan.

En kille föreslog att jag skulle resa med tåget som går över bron och sedan vidare i två timmar. Jag var lite tveksam men bestämde mig sedan för att göra det. Och det är jag glad att jag gjorde.

Fyra timmar var visserligen i mesta laget för mig som rest så mycket tåg och buss den sista tiden. Men det var det värt. Första etappen satt jag inklämd bland massor med fransmän, men de hoppade av sedan för att antagligen fortsätta till nån elefantcamp eller vattenfall. Då blev jag så gott som ensam på tåget, förutom personalen förstås. Det kändes lite spännande, och nu blev naturscenerna dessutom ännu bättre.

Jag hade önskat att jag kunde mer om vad som växer här i Thailand. Jag såg palmer, bananträd, aloe vera odlingar - det är väl vad jag känner till, men det var så mycket mer. Och växtligheten var så nära tåget, och då det inte fanns några glas i fönsterna så hade man allt direkt inpå sig. Det fanns en doft från något de odlade överallt, som följde med hela vägen. Jag känner så väl igen den men kan inte placera det.

Ibland gick spåret på träställningar över branta stup, ibland var bergväggar så nära att man kunda röra vid dem. Jag var ensam nästan hela vägen tillbaka också förutom en etapp då det kom en japan med en grupp, och han tog med mig under sitt beskydd och såg till att jag kände mig delaktig i gruppen. Det var ju snällt.

Tåget stannade så kort tid efter bron där jag skulle gå av, att jag helt enkelt inte hann det. Så det blev en extra sträcka och därefter songtaew tillbaka till guesthouset.

Det har varit en trevlig dag med mycket natur och en del tankar på alla olyckliga människor som miste livet här för inte så väldigt länge sedan.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong

Apple Retreat

Baksidan, sett från mitt rum.

Nu sitter jag vid min nya arbetsplats, vid frukosten i restaurangen. Den är annorlunda jämfört med Bangkok, men minst lika fin. Mest njuter jag av lugnet, tystnaden, grönskan. Strax nedanför rinner floden och bortom den reser sig bergen. Det är det fina med att resa så här, jag behöver omväxling.

Vad jag har förstått så är det här stället känd för sin restaurang, förutom maten så är det en helt annan klass på servicen än vad det oftast är på ett guesthouse. Och lite dyrare. Men å andra sidan så är det ett väldigt billigt rum, bara 450 B!

När jag åt middag i går kväll var här två lite större sällskap, antagligen är det några som gått en matlagningskurs. Det ska tydligen vara väldigt trevligt, men jag njuter fortfarande av att slippa laga mat och av att få allt serverat, så en sådan kurs står inte särskilt högt på min önskelista.

Rätt som det var så reste sig alla upp och gick ner till flodkanten för att titta på alla eldflugor. De finns alltså även här. Jag får gå ner i kväll istället, jag tyckte inte jag ville följa med eftersom jag inte tillhörde gruppen. Ibland känns det lite jobbigt att vara ensam, särskilt när det bara är stora sällskap - och så jag. Men för det mesta tycker jag om den frihet det innebär att resa ensam, att helt och hållet få bestämma min dag och inte behöva göra det som alla andra gör. Jag hade önskat dock att jag var lite tuffare, för ibland är det trevligt med någon att prata med.

Förmodligen kommer ett tema denna vecka att handla om historia och krig. Det är ingenting som intresserar mig, men eftersom jag nu är här så vill jag ändå se de viktigaste platserna. Och vem vet - jag kanske ändrar mig!


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong, eldflugor

Kanchanaburi

Jag har lämnat storstadsvansinnet och befinner mig nu på landsbygden strax utanför Kanchanaburi, en stad 13 mil väster om Bangkok med ca 60 000 invånare. Jag tog taxi till Bangkoks södra bussterminal och därifrån var det en bussresa på 2 timmar.

Kanchanaburi är för oss kanske mest känd för bron över floden Kwai. Så många dog under kriget och den japanska ockupationen, både krigsfångar men ännu fler av dem som arbetade med att bygga bron.

Guesthouset är alldeles nybyggt. Det består dels av en tvåvåningsbyggnad med rum, och en hotelldel med utsikt mot floden. Det känns så skönt att kunna se fram emot lite lugn och ro. Jag har två stora fönster i mitt rum, och just nu ser jag en ekorre i trädet strax utanför. Här finns knappt någon trafik, jag hör istället fåglar och en och annan tupp som gal. Det går några kor och betar en bit häriftrån. Jag provar att bara ha fläkt i natt, får då kan jag ha fönstren öppna med enbart myggnät. Då kan jag ligga och lyssna på ljuden innan jag somnar i kväll, och vakna till dem i morgon bitti. Så härligt!

Apple Retreat

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong

Jag lämnar Bangkok för den här gången

Min arbetsplats

Det känns bra nu när jag har bestämt mig för att resa vidare. Tryggheten kan bli ett hinder som gör att jag stannar längre än vad jag tänkt. För varje uppbrott återkommer en smula oro. Det är det vanliga - man vet vad man har, men inte vad man får. Det har varit mycket trevliga dagar här i Bangkok, och jag återkommer säkert flera gånger.

Det blir buss till Kanchanaburi i morgon där jag bokat nytt boende. Hoppas det blir lika fint som det har varit här.

Jag kommer att sakna mitt lilla guesthouse med den fantastiska utsikten. Här har jag suttit många timmar med en bok eller min dator, och ibland med en god öl. Chang ska det vara enligt min smak, fylligare och godare än Singha.


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Chang, Singha, Kanchanaburi

Jag har fått nog av storstaden

För bara någon dag sedan tänkte jag på hur bra jag trivs här i Bangkok, och hur jag ändrat mig från första gången jag var här. Jag har känt mig säkrare för varje dag i takt med att jag vågat ta mig allt längre bort från tryggheten där jag bor. Hindren har minskat och möjligheterna ökat. Men i dag kände jag mig helt plötsligt mätt för den här gången. Nu vill jag komma ifrån all trängsel, avgaserna, alla höga ljud. Om allt går som jag har tänkt mig så reser jag därför till Kanchanaburi i morgon.

Därför blir det inga utflykter idag utan jag håller mig här i närheten. Jag gick ner till gatan strax intill och köpte min lunch. Det blev en stor bit grillad kyckling, fiskspett och något som såg ut som små crepes med en söt fyllning. Till det en flaska nypressad apelsinjuice. Allt till endast en femtedel av det jag betalade för middagen i går på MBK. Maten åt jag uppe på åttonde våningen med den fina utsikten. Nu ska jag vila lite middag och senare i eftermiddag ger jag mig ut och letar upp något ställe där jag kan få mig en kopp kaffe.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Kanchanaburi

Jim Thompsons hus och MBK

Jim Thompsons hus

I dag besökte jag Jim Thompsons hus. Det är främst Jim som gjort thaisiden populärt i världen. Under 50-talet samlade han även in delar av äldre byggnader i Thailand. Huset som nu är museum består av sex byggnader i teak som ligger runt en liten tropisk trädgård mitt i Bangkok. 1967 försvann Jim under en resa i Malaysia.

Man kan gå runt på egen hand utanför husen och i trädgården, men för att komma in i husen måste man delta i en guidad tur. Här kunde vi beundra hans samling av asiatisk konst, buddhafigurer, vackra möbler, porslin m.m. Jag gillar det här att man tar av sig skorna, inte bara när man går in i ett hem, utan även i tempel, en del affärer och som här på museét. Förutom att det är skönt att känna svalkan från golven, så ger det även en välkomnande och familjär känsla. Det var mycket vackert och jag kan verkligen rekommendera att man spenderar en stund här.

Nästan granne med Jim Thomsons ligger det stora köpcentrat MBK, och jag gick dit. Kontrasten var total! Den bästa besrivning jag kan komma på av detta hemska ställe, är att det påminner om en jättestor myrstack. Överallt affärer, det bara myllrar av dem. Jag lyckades t.o.m. gå vilse inne på toaletten, så yr var jag. Det var nära att jag gav upp och gick därifrån efter mitt första inköp - en fotfil. Men jag insåg hur genant det skulle bli att berätta i efterhand om det bara hade stannat vid det.

Det bästa var restaurangen på femte våningen. Man får ett kort och sedan är det bara att gå runt och beställa mat, det fanns italiensk, grekisk, japansk - ja allt möjligt, och man visar kortet för att till sist betala innan man går ut. Här åt jag en fantastiskt god grekisk middag, och avslutade med kaffe och tiramisu cheesecake. Det dyraste jag ätit hittills, och ändå kom jag inte upp i 100 kronor!

Efter den goda middagen kom livet tillbaka och jag travade runt bland tusentals affärer (kändes det som). Sen beställde jag nya glasögon, vilket tog 1 timme att få klart. Visserligen hade jag ögonrecept och bågar med mig från Sverige, men jag tycker ändå att det är imponerande snabbt jobbat. Under tiden jag väntade fick jag håret tvättat och klippt (inte på samma ställe dock). Det tycker jag var riktigt modigt gjort av mig.

Det har inte blivit någon tuktuk-resa idag, utan jag har istället åkt vanlig taxi. Det var både bekvämt och billigt.


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Jim Thompson, MBK

Lurad i Bangkok

Tuktuk

Flodbåtstaxi

Så här kan det gå till:

Person 1 siktar in sig på en turist som ser lite vilsen ut. Han undrar hur du mår, var du kommer ifrån och alla de vanliga frågorna, samt vart du är på väg. Han ger intryck av att osjälviskt vilja hjälpa till, och föreslår snart en tur med tuktuk till Lucky Buddha som finns i närheten. Genom att komma med goda råd, skriva ner adresser, ringa in på din karta osv. så för han dig skickligt till person 2.

Person 2 har en tuktuk och "råkar" stå i närheten. Han blir tillsagd av person 1 att ta hand om dig. Du känner dig tacksam och åker med till Lucky Buddha. Som av en tillfällighet står person 3 utanför templet. Han fångar din blick och ställer de vanliga frågorna. Han kan t.ex. säga att han är advokat för att höja trovärdigheten. Än en gång så är du tacksam över alla vänliga thailändare. Han är artig, ger komplimanger och säger att man bör skaffa sig ett smycke, helst med en rubin, eftersom det ger tur. Och så berättar han om en kvinna som följde hans råd och naturligtvis fick framgång både i affärer och kärlek.

I överenskommelsen med tuktuk-föraren ingick att du även besöker en butik för att han ska få en bensinkupong som bonus. Nu mår du så bra av alla vänliga människor att du gärna vill bjuda igen, och det är väl ok med 10 minuter i en butik, det finns ju inga krav på att du ska köpa något. Naturligtvis "råkar" butiken sälja smycken med kraftig rabatt just denna dag, och speciellt rubiner...

Det finns säkert olika varianter på den här säljtekniken. De är ruskigt skickliga och trots att jag var så medveten om deras metoder, så gick jag på det igen idag! Det är pinsamt! Men det var sista gången det hände (hoppas jag).

Förutom att man känner sig så dum efteråt när man förstår hur det hela har gått till, så bör man även tänka på att dessa tuktuk-fordon spyr ut massor med avgaser och bidrar till den dåliga luften i stan. Man sitter helt oskyddad, det händer olyckor dagligen och vad jag förstår så saknar ofta föraren försäkring.

I stället för att gå på den här bluffen kan man åka med flodbåtstaxi, något som är betydligt trevligare. Och billigare. En resa från den ena slutstationen till den andra kostar bara 13 B (ca 2,50 kronor). Den resan gjorde jag också i dag.

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Chao Phraya, rivertaxi, tuktuk

Wat Arun och en tur genom Chinatown

Wat Arun - Gryningstemplet

The Golden Buddha

På andra sidan floden, mittemot Wat Pho ligger Wat Arun, eller Gryningstemplet som detta buddhistiska tempel också kallas för. Först 2005 öppnades det för västerlänningar. Templet byggdes på 1700-talet och den viktigaste helgedomen består av en khmerisk pagoda som är 79 meter högt, dekorerad med porslinsskärvor.

Branta trappsteg leder halvvägs uppför, men mitt förnuft var starkare än min nyfikenhet idag, så jag avstod från att klättra upp. Jag behöver inte fler utsikter just nu.

Jag strosade omkring en god stund, tittade in i några andra tempel och åkte sedan tillbaka till den motsatta kajen, och efter att ha ätit lunch åkte jag till mina kvarter.

Omgivningarna här omkring guesthouset inbjuder inte till några promenader. Alla verkar arbeta med motordelar, som ligger staplade i stora högar. Jag vet inte om det är speciellt för detta område. Jag träffade på en man som bekräftade att det inte finns något att se här, och han rekommenderade en tur med tuktuk för att komma till den äldre delen av Chinatown. Jag fick också veta att man ska anlita de tuktuk som har en vit registreringsskylt, eftersom de arbetar för staten. De gula är privatägda och det var förmodligen en sådan som lurade mig när jag kom hit.

Därför kom det sig att jag ännu en gång åkte tuktuk, trots att jag sagt att jag inte skulle göra det. Men för endast 100 B fick jag se Temple of Golden Buddha - världens största guldbuddha - Wat Traimit, 700 år gammal, fyra meter hög, i massivt 18 karat guld och med en vikt på fem ton! Jag fick historien berättad av en man vars syster bor i Göteborg.

Sedan gick färden vidare genom den gamla delen av Chinatown. Problemet med en tuktuk är att den är konstruerad för små människor. En lång västernlänning sitter med huvudet uppe vid taket, och sikten är skymd. Så därför kan man säga att jag har sett nederdelen av Chinatown - halva människor och hus.

En tuktuk-förare får betalt om han kör turister till vissa ställen. Det var något jag kände att jag kunde bjuda på, eftersom den här föraren var så ärlig med att han skulle få 2 gallon (bensin?) om han lyckades med det. På så sätt fick jag ju en extra tur genom Chinatown. Och därför besökte jag ett ställe där de sålde smycken och därefter en skräddare, trots att jag inte hade det minsta intresse av att handla något. Försäljarna la inte ner alltför mycket energi på att få mig att ta upp plånboken. Jag fattar inte hur thailändska kvinnor kan se så fräscha och svala ut! Jag svettas kopiöst, håret hänger i stripor och jag lufsar fram i flipflop.


www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Chinatown, Chao Phraya, Wat Arun, Gryningstemplet, the Golden Buddha, tuktuk

River View Guest House

Vägen hit

Utsikt från restaurangen

Jag bor på River View Guest House, som ligger i utkanten av Chinatown.

Vägen hit gick genom myllrande smågator, så långt från tjusiga turistområden man kan tänka sig. Det var lite att jag kände en viss tveksamhet först. Men guesthouset är väldigt trevligt. Som vanligt är det ingen lyx, och man får stå ut med lite smuts i hörnen och halvfärdiga renoveringsprojekt på vissa ställen. Men det har en känsla och en charm som jag inte upplevt på lite finare ställen.

I receptionen står en förtjusande äldre dam, som pratar bra engelska och gärna kommer med tips om sevärdheter. Rummet är stort som det ofta brukar vara här, här finns TV, kyl, sittgrupp, klädskåp och nytt badrum. Och den obligatoriskt stenhårda sängen i kingsize-storlek. För detta betalar jag bara 650 B.

Men det allra bästa är restaurangen på åttonde våningen. Här har man en underbar utsikt över stan, och på första parkett kan man sitta och studera livet på och vid floden. Även här arbetar en äldre dam, servicen och maten kanske inte är den bästa, men det uppvägs av vänligheten och det fantastiska läget.

Det finns så mycket att göra och se i Bangkok, och jag får påminna mig själv så att jag inte faller i turistfällan där det handlar om att se så mycket som möjligt. Jag vill välja ut några få saker och ge det riktigt god tid, därför besökte jag bara ett tempel i går. Det är tillräckligt. Alla intryck (och värmen) gör att jag inte orkar ta in mer. Jag ser så många som har något jagat i blicken och bara rusar runt. Förmodligen får de ta semester när de kommer hem!

Därför sitter jag länge vid frukosten och iakttar livet som pågår här nedanför och runtomkring. Det är lätt att timmarna går. Men vad gör det, jag har inte bråttom.

River View Guest House

www.intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Chinatown, Sampeng, Chao Phraya, River View Guest House