onsdag 30 september 2009
Ayuthaya igen
Jag hade svårt att bestämma mig vart jag ville åka idag. Jag ändrade mig hela tiden. Men nu har jag i alla fall kommit till Ayuthaya. Orsaken att det blev hit jag åkte var dels stormen som är på väg. Den har visserligen nedgraderats från tyfon till tropisk storm, men jag vill vara på en plats som jag tror är ganska trygg under såna omständigheter.
Den andra anledningen var att jag inte hann se något av stan förra gången jag var här. Då hade jag precis kommit till Thailand och ville bara komma till något lugnt ställe. Här finns så mycket att se och nu hoppas jag att det blir av.
Bussresan hit var bedrövlig. Den gick i två etapper, först till Suphanburi och därefter vidare hit. Andra bussen var i så dåligt skick att jag tycker det är konstigt att vi kom fram.
Nu bor jag på Baan Lotus som jag tycker är betydligt trevligare än Tony´s Place som jag bodde på förra gången. En äldre, lite orginell dam, äger det tillsammans med sin syster. Det är två träbyggnader som ligger lugnt och lite avsides med mycket grönska och djungelkänsla. Mitt i allt ligger en liten damm med lotusblommor, och ute på den finns ett par uteplatser med sköna stolar och hängmattor. Där sitter jag just nu och skriver.
Jag gick en runda tidigare idag precis när jag kommit hit. Då hände två läskiga saker. Först var det en flock hundar som sprang efter mig, de skällde och knuffade på mig och jag var faktiskt ganska rädd. Det enda jag hade att försvara mig med var ett paraply - ihopfällt, och det är ju inte mycket att komma med. Jag försökte se så tuff ut jag kunde och kom tackolov med livet i behåll därifrån.
Det andra var att jag gick vilse igen! Till slut frågade jag några pojkar i skoluniform, och en av dem sa åt mig att sätta mig på hans moped, och så körde han mig. Så otroligt snällt! Jag försökte ge honom en slant men han ville inget ha! Jag ångrar nu i efterhand att jag inte var mer envis med det.
Nu börjar det regna. Jag tror att jag ska lägga mig i hängmattan och läsa en stund...
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Ayuthaya, Baan Lotus Guest House
www.intressant.se/intressant
tisdag 29 september 2009
Krigsmuseum och en tur på floden
Apple berättade idag om den storm som drar in över Thailand de närmsta dagarna. Det får mig att ändra min resplaner, jag hade tänkt att åka till Sangkhlaburi i morgon, men jag tror inte att jag vågar det eftersom det ska vara en ganska obehaglig resa upp i bergen. Det vill jag inte utsätta mig för. Jag har ännu inte bestämt mig vart jag åker istället, kanske det blir till Hua Hin och havet några dagar.
På grund av den analkande stormen valde jag att inte åka till vattenfallet Erawan i dag. Det blev besök på ett krigsmuseum och en båttur utmed floden. Jag åkte med en kvinnlig tuktuk-förare till museét. Hon kunde ingen engelska så jag fick prata med hennes man via mobiltelefon istället och det gick ju bra.
Krigsmuseét JEATH var väl ingen höjdare, alla krig är hemska och det behöver jag ingen påminnelse om. Men syftet med museét är gott, så då har jag i alla fall gjort en insats genom att betala för entrén. JEATH står för mötet medllan Japan, England, Australien/Amerika, Thailand och Holland i Kanchanaburi under andra världskriget.
Från museét åkte jag sedan till den kända bron med en båt som kallas för longtail boat. De ser ut som en blandning mellan en lång eka och en kanot. Propellern sitter på en lång stång som föraren kan dra upp om vattenståndet är lågt. Motorerna är jättestora och de för ett hiskeligt oväsen. Och snabbt går det.
På väg tillbaka till Apple´s stannade jag och fick fotmassage. Det här var det bästa på hela dan, jag måste påminna mig om att göra det oftare. Kostnaden ligger på löjligt låga 150 Bath (ca 30 kr). Det är ju ingenting för det man får!
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanburi, Apple Retreat, Death Railroad, longtail boat, krrigsmuseét Jeath, fotmassage
www.intressant.se/intressant
måndag 28 september 2009
Alla intryck
Jag undrar vad det är jag kommer att minnas mest ifrån den här resan. Säkert kommer det att vara alla fantastiska tempel med buddafigurer som har varit så stora att de nästan tagit andan ur mig. All vackra byggnader, allt färgglatt och glittrigt. Alla vänliga människor. Maten. Och naturligtvis allt jag klarat av att göra på egen hand.
Men det har också varit så mycket som inte är lika lätt att beskriva, små händelser och intryck. Som att den feta paddan var tillbaka på samma plats i restaurangen i kväll. Han ser så nöjd och rolig ut, tydligen är det hans favoritplats. Ödlorna som kilar snabbt uppför väggar och under tak. Eller att jag satt på taket till restaurangen och såg solnedgången i kväll. De planerar att göra det till en del av restaurangen så småningom med tak och räcken. Nu finns där bara en stol. Och där satt jag och upplevde med alla sinnen vad som hände nedanför mig. Det hade bildats en regnbåge efter dagens regnskur. Några kom paddlande i kanoter utmed floden. Och så alla ljuden. Nu är det egentligen en fin tid att resa, innan högsäsongen. Så lugnt och skönt.Dessa intryck gör gott för kropp och själ.
Jag var med om en händelse i dag som var på gränsen till otäck, men som det sedan visade sig var fantasier i mitt huvud. Jag åkte med en tuktuk (det gick inte att bojkotta dem helt) när jag skulle till Immigration Office. Jag visste att det låg inne i centrala delarna av Kanchanaburi. På vägen bad jag föraren att stanna så att jag kunde ta ut pengar från en ATM. Färden fortsatte sen allt längre och längre ut från stan. Jag började bli orolig och målade upp en bild av att han skulle köra ut mig på ett avskilt ställe för att råna mig. Ett tag var jag riktigt rädd. Och han förstod knappt något engelska heller. Men det visade sig att han kört en liten omväg för att vi skulle slippa den värsta trafiken, han tog ändå inte mer betalt än det från början uppgjorda priset. Men det gav mig ändå en påminnelse om att vara försiktig i fortsättningen.
Han som skulle köra mig tillbaka hade svårt att hitta och han frågade mig hela tiden efter vägen. Hallå, jag har varit i Thailand lite mer än 7 veckor, han såg ut att vara nästan 100 år gammal, och han har säkert bott här hela sitt liv! Och så frågar han mig!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Apple Retreat, Immigration Office, tuktuk
Förlängt uppehållstillstånd
Jag var nervös innan, för jag har fått uppfattningen om att kontakten med de thailändska myndigheterna inte alltid är så enkel. Därför var jag förberedd på en lång dag och en hel del strul. Och mycket riktigt, det visade sig att jag inte hade rätt papper med mig och de foton jag hade var för små. Det här var naturligtvis inget man kunde fixa där, utan jag fick ge mig in mot stan. Men sen ordnade det sig faktiskt, 1900 Bath fattigare kunde jag till slut gå därifrån med beviljat uppehållstillstånd till den 4 november. Jag drog en djup suck av lättnad, det var trots allt enklare än jag befarat.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanaburi, Apple Retreat, visum, uppehållstillsånd, Immigration Office
söndag 27 september 2009
Utflykt till två kloster
I dag besökte jag två viktiga heliga platser, speciellt för kinesiska buddhister. Tigergrottans kloster (Wat Tham Seua) som är halvt thailändskt, halvt kinesiskt och Lilla kullens grottkloster (Wat Tham Khao Noi) som är kinesiskt. De ligger båda intill varandra 15 kilometer från Kanchanburi.
Jag började med Wat Tham Seua och klättrade uppför den branta naga-trappan. Där uppe möts man av en enorm Buddha som sitter vänd mot floden. Höga, glittrande tempel och en fin utsikt mot risfälten åt ena hållet och Khwae River åt andra. Jag gick länge och tittade på alla buddhafigurer och målningar, och satt på en bänk och bara försökte ta in allt som fanns. En munk mässade i något av templen, mjuk musik (thailändsk eller kinesisk) någon slog på klockor.
Sen gick jag bort till det andra templet, Wat Tham Khao Noi. Det fanns inga skyltar på engelska och först var jag lite osäker på om jag var rätt. Och det fanns inte en enda människa där! Jag gick runt och letade och det var nästan lite kusligt. Till slut kom där nån som kunde bekräfta att jag fick lov att vara där och att det var Lilla kullens grottkloster. Man kunde klättra upp i spiraltrappor i översta delen av klostret. Men det kändes lite obehagligt att vara där själv, så jag vågade mig inte längst upp. Jag fick känslan av att allt skulle rasa ihop som ett korthus. Men så vackert, jag njöt vad jag kunde trots att hjärtat bultade.
Jag känner mig väldigt stolt efter en sådan här utflykt. Det går att ordna hela transporten från stan i förväg. För det hade jag fått betala ca 800 Bath och då hade chauffören väntat under tiden jag besökt klostren. När jag åkte själv kostade det inte mer än 160 Bath. Lite jobbigare men en större upplevelse!
Det började med MC in till busstationen. En i personalen här på Apple Retreat skulle in ett ärende och då kunde jag åka med. Sen skulle det vara songtaew till Tha Meuang. Men när den kört en bit så stannade den och vi fick gå av. Jag bara accepterar nu när sådant händer, det spelar ingen roll om bilen gick sönder eller vad det var. Vi fick i alla fall pengarna tillbaka och fick ta en buss som kom strax efter. Denna buss var helt inredd i rosa/rött, tjusiga gardiner och lampor och en skön aircondition. I Tha Meuang fick jag gå omkring en god stund innan jag fick tag på en MC-taxi, man får fråga ett antal gånger och till slut är det någon som kan visa rätt.
Det blev lite svårare när jag skulle tillbaka, för det fanns ingen taxi någonstans. Men genom att gå runt och fråga igen, så hittade jag en som kunde tänka sig att köra mig för 50 B. Och i Tha Meung hittade jag en busshållplats och med hjälp av en ung flicka kom jag på rätt buss. Sista biten från Kanchanaburi till Apple Retreat blev det en ny MC.
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kanchanburi, Tha Meuang, WatTham Seua, Tigergrottans kloster, Wat Tham Khao Noi, Lilla kullens grottkloster, Khwae River, Apple Retreat
Djurliv
Jag vaknar redan vid soluppgången och ligger sedan och lyssnar på alla ljud runtomkring. Jag kan se en ekorre utanför mitt fönster, och strax nedanför går en höna med sina kycklingar. Så underliga hönorna ser ut här! Små, bruna kroppar på ett par jättelånga ben. Tupparna är färgglada och stroppar runt på stela ben och vaktar sina hönor.
Jag har inte sett någon som behandlat djuren illa här, snarare ignorerar man dem och accepterar deras närvaro. Däremot har jag sett flera som sätter ut mat, även till fåglarna. Burfåglarna har det definitivt sämre. Alla thailändare verkar ha vackert snidade fågelburar med skönsjungande men antagligen vildfångade fåglar.
Mindre trevliga djur här är mygg, kackerlackor (stooora) och andra kryp. De vill jag helst inte ha någon närkontakt med!
I går kväll åt jag middag i trädgården lite utanför restaurangen. Till min förtjusning fick jag sällskap av en fet padda som satt vid mina fötter som en stor, nöjd Buddha. Ett tag trodde jag att han var död, för han satt absolut blickstilla och blinkade inte ens. Men när jag ätit färdigt skuttade han ner till floden. Jag följde efter en bit och stod och beundrade alla eldflugor som hade party inne i snåren. Så roligt och konstigt det såg ut.
I morse när jag gick ner för att äta frukost låg en söt liten katt och sov på mina sandaler.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Khwae Yai, Mae Klong, eldflugor
lördag 26 september 2009
Bron över floden Kwai
Vid bron över floden Kwai, eller Death Railway Bridge, har det vuxit fram ett trist turistområde med försäljning av de vanliga t-shirtarna, kepsarna m.m. Jag undrar hur många det är som egentligen tänker på vad som hände här för drygt 60 år sedan.
En kille föreslog att jag skulle resa med tåget som går över bron och sedan vidare i två timmar. Jag var lite tveksam men bestämde mig sedan för att göra det. Och det är jag glad att jag gjorde.
Fyra timmar var visserligen i mesta laget för mig som rest så mycket tåg och buss den sista tiden. Men det var det värt. Första etappen satt jag inklämd bland massor med fransmän, men de hoppade av sedan för att antagligen fortsätta till nån elefantcamp eller vattenfall. Då blev jag så gott som ensam på tåget, förutom personalen förstås. Det kändes lite spännande, och nu blev naturscenerna dessutom ännu bättre.
Jag hade önskat att jag kunde mer om vad som växer här i Thailand. Jag såg palmer, bananträd, aloe vera odlingar - det är väl vad jag känner till, men det var så mycket mer. Och växtligheten var så nära tåget, och då det inte fanns några glas i fönsterna så hade man allt direkt inpå sig. Det fanns en doft från något de odlade överallt, som följde med hela vägen. Jag känner så väl igen den men kan inte placera det.
Ibland gick spåret på träställningar över branta stup, ibland var bergväggar så nära att man kunda röra vid dem. Jag var ensam nästan hela vägen tillbaka också förutom en etapp då det kom en japan med en grupp, och han tog med mig under sitt beskydd och såg till att jag kände mig delaktig i gruppen. Det var ju snällt.
Tåget stannade så kort tid efter bron där jag skulle gå av, att jag helt enkelt inte hann det. Så det blev en extra sträcka och därefter songtaew tillbaka till guesthouset.
Det har varit en trevlig dag med mycket natur och en del tankar på alla olyckliga människor som miste livet här för inte så väldigt länge sedan.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong
Apple Retreat
Nu sitter jag vid min nya arbetsplats, vid frukosten i restaurangen. Den är annorlunda jämfört med Bangkok, men minst lika fin. Mest njuter jag av lugnet, tystnaden, grönskan. Strax nedanför rinner floden och bortom den reser sig bergen. Det är det fina med att resa så här, jag behöver omväxling.
Vad jag har förstått så är det här stället känd för sin restaurang, förutom maten så är det en helt annan klass på servicen än vad det oftast är på ett guesthouse. Och lite dyrare. Men å andra sidan så är det ett väldigt billigt rum, bara 450 B!
När jag åt middag i går kväll var här två lite större sällskap, antagligen är det några som gått en matlagningskurs. Det ska tydligen vara väldigt trevligt, men jag njuter fortfarande av att slippa laga mat och av att få allt serverat, så en sådan kurs står inte särskilt högt på min önskelista.
Rätt som det var så reste sig alla upp och gick ner till flodkanten för att titta på alla eldflugor. De finns alltså även här. Jag får gå ner i kväll istället, jag tyckte inte jag ville följa med eftersom jag inte tillhörde gruppen. Ibland känns det lite jobbigt att vara ensam, särskilt när det bara är stora sällskap - och så jag. Men för det mesta tycker jag om den frihet det innebär att resa ensam, att helt och hållet få bestämma min dag och inte behöva göra det som alla andra gör. Jag hade önskat dock att jag var lite tuffare, för ibland är det trevligt med någon att prata med.
Förmodligen kommer ett tema denna vecka att handla om historia och krig. Det är ingenting som intresserar mig, men eftersom jag nu är här så vill jag ändå se de viktigaste platserna. Och vem vet - jag kanske ändrar mig!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong, eldflugor
fredag 25 september 2009
Kanchanaburi
Kanchanaburi är för oss kanske mest känd för bron över floden Kwai. Så många dog under kriget och den japanska ockupationen, både krigsfångar men ännu fler av dem som arbetade med att bygga bron.
Guesthouset är alldeles nybyggt. Det består dels av en tvåvåningsbyggnad med rum, och en hotelldel med utsikt mot floden. Det känns så skönt att kunna se fram emot lite lugn och ro. Jag har två stora fönster i mitt rum, och just nu ser jag en ekorre i trädet strax utanför. Här finns knappt någon trafik, jag hör istället fåglar och en och annan tupp som gal. Det går några kor och betar en bit häriftrån. Jag provar att bara ha fläkt i natt, får då kan jag ha fönstren öppna med enbart myggnät. Då kan jag ligga och lyssna på ljuden innan jag somnar i kväll, och vakna till dem i morgon bitti. Så härligt!
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Kanchanaburi, Apple Retreat, Bron över floden Kwai, Death Railway Bridge, Khwae Yai, Mae Klong
torsdag 24 september 2009
Jag lämnar Bangkok för den här gången
Det blir buss till Kanchanaburi i morgon där jag bokat nytt boende. Hoppas det blir lika fint som det har varit här.
Jag kommer att sakna mitt lilla guesthouse med den fantastiska utsikten. Här har jag suttit många timmar med en bok eller min dator, och ibland med en god öl. Chang ska det vara enligt min smak, fylligare och godare än Singha.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Chang, Singha, Kanchanaburi
Jag har fått nog av storstaden
Därför blir det inga utflykter idag utan jag håller mig här i närheten. Jag gick ner till gatan strax intill och köpte min lunch. Det blev en stor bit grillad kyckling, fiskspett och något som såg ut som små crepes med en söt fyllning. Till det en flaska nypressad apelsinjuice. Allt till endast en femtedel av det jag betalade för middagen i går på MBK. Maten åt jag uppe på åttonde våningen med den fina utsikten. Nu ska jag vila lite middag och senare i eftermiddag ger jag mig ut och letar upp något ställe där jag kan få mig en kopp kaffe.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Kanchanaburi
onsdag 23 september 2009
Jim Thompsons hus och MBK
I dag besökte jag Jim Thompsons hus. Det är främst Jim som gjort thaisiden populärt i världen. Under 50-talet samlade han även in delar av äldre byggnader i Thailand. Huset som nu är museum består av sex byggnader i teak som ligger runt en liten tropisk trädgård mitt i Bangkok. 1967 försvann Jim under en resa i Malaysia.
Man kan gå runt på egen hand utanför husen och i trädgården, men för att komma in i husen måste man delta i en guidad tur. Här kunde vi beundra hans samling av asiatisk konst, buddhafigurer, vackra möbler, porslin m.m. Jag gillar det här att man tar av sig skorna, inte bara när man går in i ett hem, utan även i tempel, en del affärer och som här på museét. Förutom att det är skönt att känna svalkan från golven, så ger det även en välkomnande och familjär känsla. Det var mycket vackert och jag kan verkligen rekommendera att man spenderar en stund här.
Nästan granne med Jim Thomsons ligger det stora köpcentrat MBK, och jag gick dit. Kontrasten var total! Den bästa besrivning jag kan komma på av detta hemska ställe, är att det påminner om en jättestor myrstack. Överallt affärer, det bara myllrar av dem. Jag lyckades t.o.m. gå vilse inne på toaletten, så yr var jag. Det var nära att jag gav upp och gick därifrån efter mitt första inköp - en fotfil. Men jag insåg hur genant det skulle bli att berätta i efterhand om det bara hade stannat vid det.
Det bästa var restaurangen på femte våningen. Man får ett kort och sedan är det bara att gå runt och beställa mat, det fanns italiensk, grekisk, japansk - ja allt möjligt, och man visar kortet för att till sist betala innan man går ut. Här åt jag en fantastiskt god grekisk middag, och avslutade med kaffe och tiramisu cheesecake. Det dyraste jag ätit hittills, och ändå kom jag inte upp i 100 kronor!
Efter den goda middagen kom livet tillbaka och jag travade runt bland tusentals affärer (kändes det som). Sen beställde jag nya glasögon, vilket tog 1 timme att få klart. Visserligen hade jag ögonrecept och bågar med mig från Sverige, men jag tycker ändå att det är imponerande snabbt jobbat. Under tiden jag väntade fick jag håret tvättat och klippt (inte på samma ställe dock). Det tycker jag var riktigt modigt gjort av mig.
Det har inte blivit någon tuktuk-resa idag, utan jag har istället åkt vanlig taxi. Det var både bekvämt och billigt.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Jim Thompson, MBK
tisdag 22 september 2009
Lurad i Bangkok
Så här kan det gå till:
Person 1 siktar in sig på en turist som ser lite vilsen ut. Han undrar hur du mår, var du kommer ifrån och alla de vanliga frågorna, samt vart du är på väg. Han ger intryck av att osjälviskt vilja hjälpa till, och föreslår snart en tur med tuktuk till Lucky Buddha som finns i närheten. Genom att komma med goda råd, skriva ner adresser, ringa in på din karta osv. så för han dig skickligt till person 2.
Person 2 har en tuktuk och "råkar" stå i närheten. Han blir tillsagd av person 1 att ta hand om dig. Du känner dig tacksam och åker med till Lucky Buddha. Som av en tillfällighet står person 3 utanför templet. Han fångar din blick och ställer de vanliga frågorna. Han kan t.ex. säga att han är advokat för att höja trovärdigheten. Än en gång så är du tacksam över alla vänliga thailändare. Han är artig, ger komplimanger och säger att man bör skaffa sig ett smycke, helst med en rubin, eftersom det ger tur. Och så berättar han om en kvinna som följde hans råd och naturligtvis fick framgång både i affärer och kärlek.
I överenskommelsen med tuktuk-föraren ingick att du även besöker en butik för att han ska få en bensinkupong som bonus. Nu mår du så bra av alla vänliga människor att du gärna vill bjuda igen, och det är väl ok med 10 minuter i en butik, det finns ju inga krav på att du ska köpa något. Naturligtvis "råkar" butiken sälja smycken med kraftig rabatt just denna dag, och speciellt rubiner...
Det finns säkert olika varianter på den här säljtekniken. De är ruskigt skickliga och trots att jag var så medveten om deras metoder, så gick jag på det igen idag! Det är pinsamt! Men det var sista gången det hände (hoppas jag).
Förutom att man känner sig så dum efteråt när man förstår hur det hela har gått till, så bör man även tänka på att dessa tuktuk-fordon spyr ut massor med avgaser och bidrar till den dåliga luften i stan. Man sitter helt oskyddad, det händer olyckor dagligen och vad jag förstår så saknar ofta föraren försäkring.
I stället för att gå på den här bluffen kan man åka med flodbåtstaxi, något som är betydligt trevligare. Och billigare. En resa från den ena slutstationen till den andra kostar bara 13 B (ca 2,50 kronor). Den resan gjorde jag också i dag.
måndag 21 september 2009
Wat Arun och en tur genom Chinatown
Branta trappsteg leder halvvägs uppför, men mitt förnuft var starkare än min nyfikenhet idag, så jag avstod från att klättra upp. Jag behöver inte fler utsikter just nu.
Jag strosade omkring en god stund, tittade in i några andra tempel och åkte sedan tillbaka till den motsatta kajen, och efter att ha ätit lunch åkte jag till mina kvarter.
Omgivningarna här omkring guesthouset inbjuder inte till några promenader. Alla verkar arbeta med motordelar, som ligger staplade i stora högar. Jag vet inte om det är speciellt för detta område. Jag träffade på en man som bekräftade att det inte finns något att se här, och han rekommenderade en tur med tuktuk för att komma till den äldre delen av Chinatown. Jag fick också veta att man ska anlita de tuktuk som har en vit registreringsskylt, eftersom de arbetar för staten. De gula är privatägda och det var förmodligen en sådan som lurade mig när jag kom hit.
Därför kom det sig att jag ännu en gång åkte tuktuk, trots att jag sagt att jag inte skulle göra det. Men för endast 100 B fick jag se Temple of Golden Buddha - världens största guldbuddha - Wat Traimit, 700 år gammal, fyra meter hög, i massivt 18 karat guld och med en vikt på fem ton! Jag fick historien berättad av en man vars syster bor i Göteborg.
En tuktuk-förare får betalt om han kör turister till vissa ställen. Det var något jag kände att jag kunde bjuda på, eftersom den här föraren var så ärlig med att han skulle få 2 gallon (bensin?) om han lyckades med det. På så sätt fick jag ju en extra tur genom Chinatown. Och därför besökte jag ett ställe där de sålde smycken och därefter en skräddare, trots att jag inte hade det minsta intresse av att handla något. Försäljarna la inte ner alltför mycket energi på att få mig att ta upp plånboken. Jag fattar inte hur thailändska kvinnor kan se så fräscha och svala ut! Jag svettas kopiöst, håret hänger i stripor och jag lufsar fram i flipflop.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, River View Guest House, Chinatown, Chao Phraya, Wat Arun, Gryningstemplet, the Golden Buddha, tuktuk
River View Guest House
Vägen hit gick genom myllrande smågator, så långt från tjusiga turistområden man kan tänka sig. Det var lite att jag kände en viss tveksamhet först. Men guesthouset är väldigt trevligt. Som vanligt är det ingen lyx, och man får stå ut med lite smuts i hörnen och halvfärdiga renoveringsprojekt på vissa ställen. Men det har en känsla och en charm som jag inte upplevt på lite finare ställen.
I receptionen står en förtjusande äldre dam, som pratar bra engelska och gärna kommer med tips om sevärdheter. Rummet är stort som det ofta brukar vara här, här finns TV, kyl, sittgrupp, klädskåp och nytt badrum. Och den obligatoriskt stenhårda sängen i kingsize-storlek. För detta betalar jag bara 650 B.
Men det allra bästa är restaurangen på åttonde våningen. Här har man en underbar utsikt över stan, och på första parkett kan man sitta och studera livet på och vid floden. Även här arbetar en äldre dam, servicen och maten kanske inte är den bästa, men det uppvägs av vänligheten och det fantastiska läget.
Det finns så mycket att göra och se i Bangkok, och jag får påminna mig själv så att jag inte faller i turistfällan där det handlar om att se så mycket som möjligt. Jag vill välja ut några få saker och ge det riktigt god tid, därför besökte jag bara ett tempel i går. Det är tillräckligt. Alla intryck (och värmen) gör att jag inte orkar ta in mer. Jag ser så många som har något jagat i blicken och bara rusar runt. Förmodligen får de ta semester när de kommer hem!
Därför sitter jag länge vid frukosten och iakttar livet som pågår här nedanför och runtomkring. Det är lätt att timmarna går. Men vad gör det, jag har inte bråttom.
River View Guest House
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Chinatown, Sampeng, Chao Phraya, River View Guest House
söndag 20 september 2009
Wat Pho
Jag bor alldeles vid Chao Phraya som rinner genom Bangkok, och från guesthousets restaurang har jag en underbar utsikt över floden. Jag satt där i går kväll och såg solnedgången. Det var riktigt mäktigt.
Floden är ett utmärkt alternativ till stadens hemska trafik. Här kör olika båtar i skytteltrafik och jag gav mig iväg till pir 4 i dag för att åka till Wat Pho. Jag var lite nervös innan, så är det ju alltid när man inte har gjort något tidigare och det går inte att läsa sig till allt. Men genom att fråga och se hur andra gjorde så förstod jag snart hur allt fungerade. Jag åkte med en expressbåt som har orange flaggning. Den kör intill kanten med väldigt fart, och under en kort stund kan man hoppa på eller av, nästan som i farten. Sen åker den vidare till nästa pir, och det gäller att ha klart för sig var man ska gå av för allting går så fort. Jag var så lättad efteråt att jag hade klarat av det.
Jag besökte Wat Pho som är den äldsta och största waten (templet) i Bangkok. Här finns den största vilande Buddhan och största samlingen buddhafigurer i hela Thailand. Jag tackade ja till en guidad visning och det var väl använda pengar - bara 200 B. Killen som guidade hette Napat, och han var så trevlig och duktig. De 40 minuter det skulle ta, blev mycket mer. Napat har tidigare varit munk från 19 års ålder till 25. Innan dess var han novis, vilket jag tror är samma sak som ungdomsmunk, från 13 till 19 år. Nu arbetar han som guide men kan tänka sig att bli munk igen som gammal. Det är så härligt att träffa människor som inte bara är ute efter pengar, jag tror att han tyckte om att berätta om buddhismen och What Pho och att han uppskattade mina frågor. Vi hade det riktigt trevligt.
Den vilande Buddhan är 46 meter lång och 15 meter hög. Undersidan av fötterna har olika bilder med pärlemorinläggningar som visar 108 olika goda egenskaper (laksanas) hos en buddha. Allt är så stort och mycket. Det finns också en sittande och en stående Buddha. Plus så otroligt mycket mer.
Inne på Wat Pho finns även "fortune tellers". Det verkar som om de flesta thailändare tror på spåmän, hur de kan förutse framtiden genom planeternas position vid födelseögonblicket och genom att titta i handflatan. Det här ville jag ju testa igen, och jämföra med den spåman som jag träffade i Chiang Mai. Den här kom från Kina, och han gjorde en noggrann uträkning genom att slå i tabeller och snurra på pappershjul. Och så berättade han lite mer utförligt än vad den förra gjorde. Jag fick många goda skratt eftersom det var så mycket jag kände igen när han beskrev mig och mitt liv. Som att jag har väldigt svårt när någon säger till mig vad jag ska göra. Jag är ledare, inte den som följer. Jag är smart och har god hälsa (tack för det), och även nu fick jag veta att jag har problem med ett ben.
Han beskrev med skrämmande noggrannhet hur mitt liv har varit, och talade även om hur det blir i framtiden, år för år. Även han sa att jag kommer att få mycket pengar, men då gäller det att jag investerar. Han sa att det var mycket viktigt. Då är jag alltså inne på helt rätt väg med det jag håller på med, det känns ju tryggt. Jag har den bästa tiden i mitt liv kvar! Jag vet t.o.m. när den perioden börjar, men det tänker jag inte avslöja här, jag är så rädd att det betyder otur om jag gör det. Och så sa han att jag har två barn, en pojke och en flicka. En av dem har ett väldigt hetsigt humör....undrar vem det kan vara :) Och så sa han att det kommer att gå bra för dem i livet - och det var det allra bästa!
Jag var på riktigt gott humör efteråt. Jag ville hjälpa spådomen att slå in genom att köpa en amulett. Det skadar ju inte, det kan vara bra som en extra säkerhetsåtgärd. Napat följde med för att välja ut en som skulle passa mig och så fick jag ett litet armband på köpet som ska ge extra lycka. Sen gick han för att fortsätta jobba och jag dröjde mig kvar och gick i lugn och ro och njöt av allt fint jag såg.
Hemresan var hur enkel som helst - nu visste jag hur jag skulle göra.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Bangkok, Wat Pho, River View Guesthouse
lördag 19 september 2009
Besvärlig resa till Bangkok
Resan var lång, varm och besvärlig. Den började i går förmiddags när jag blev hämtad och avsläppt en bit utanför Ao Nang där jag fick vänta nästan två timmar, tillsammans med ett gäng ungdomar som skulle till övärlden på östkusten. Bussen vi sedan åkte med skulle ha fläktar, men de fungerade inte, så det blev en väldigt svettig resa på 2,5 timmar. Därefter blev jag upphämtad av en minivan som körde mig sista biten in till Surat Thani.
Surat Thani är inget vidare ställe att spendera nästan 5 timmar på. Särskilt som ett rejält åskoväder och skyfall kom som gjorde att jag inte ville lämna stationen. Så där satt jag under alla dessa timmar, och gjorde - ingenting! Jo, jag såg fram emot att kunna sträcka ut mig på sängen som väntade på tåget.
Eftersom jag frös så mycket förra gången jag åkte tåg, hade jag nu köpt en resa utan aircondition men med fläkt. Det jag inte förstod då var att standarden även var lägre. Visserligen har jag varit med om en del obekväma situationer under min resa, men det här var nog det jobbigaste. Jag fick en ovanslaf, bredvid ett lysrör som var tänt hela natten och en fläkt som förde världens oljud. Det fanns ingen västerländsk toalett, utan den modellen där man hukar sig över ett hål...
Det var så oerhört varmt och jag fick inte många timmars sömn. Redan kl 6 på morgonen kom personalen och började bädda, här kunde man inte ligga och dra sig som vid förra resan. Nu blev det att sitta på hårda bänkar resten av färden, alla fönster öppnades helt och det kändes nästan som om jag skulle blåsa bort.
Rätt som det var så stannade tåget och alla började gå av. Först trodde jag att det var vid en större arbetsplats, men när det bara var jag kvar så blev jag misstänksam. Det visade sig att vi skulle byta tåg, orsaken förstod jag inte. Men det blev att klättra ner på spåret med all min packning och ställa mig hos de andra och vänta in nästa tåg. Hela tågresan tog ungefär 13 timmar - en sträcka på 65 mil!
Jag var så trött och kände mig så smutsig och varm när jag kom fram till Bangkok, att jag tackade ja till första erbjudande om taxi. Det visade sig vara en tuktuk, något jag svurit på att inte åka med i Bangkok, och han lurade mig rejält genom att ta 300 B betalt, en resa som jag hörde senare borde kostat 50 B. Otrevlig var han också. Men, men - jag får skylla på omständigheterna och glömma det så fort som möjligt.
Nu bor jag på ett mycket trevligt guesthouse centralt i Bangkok. Jag har inte riktigt koll på var i stan jag är, ska titta på kartan och börja planera fortsättningen av min resa.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Ao Nang, Surat Thani, Bangkok
torsdag 17 september 2009
Sista kvällen i Ao Nang
Kvällen tillbringade jag nere vid stranden, där jag gick utmed vattenbrynet och studerade krabborna och njöt av solnedgången. Middagen åt jag ännu en gång på Kruathara, lika gott och trevligt som igår.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Ao Nang, Nopparat Thara Beach,
J. Guesthouse, Kruathara
onsdag 16 september 2009
Kruathara - efter tsunamin
Ljuden inifrån skogen och nåt träskområde var helt otroliga. Först trodde jag att det var någon som drev med mig men sen insåg jag att så här låter det i Thailand. Högt och mycket, och allt samtidigt. Världens grodkör eller vad det var. Det var även något som såg ut som eldflugor. Finns det verkligen här? Så effektfullt i mörkret!
Nere vid stranden gick jag in på en restaurang där jag välkomnades av en rar pojke och några dvärgar! De kortvuxna personerna fnissade bakom min rygg, jag måste ha varit en jätte för dem med mina 176 cm. Men det bjöd jag på för det var en så varm stämning i restaurangen, en som man blir glad av att komma in i och där man vill stanna länge. Den hette Kruathara, vilket jag tror betyder "efter tsunamin".
När jag skulle tillbaka så frågade jag en som satt i en tuktuk om han var ledig, vilket han inte var. När jag hade gått en bit så kom han på motorcykel i stället och sa att han ville köra mig. Jag litade på min känsla att det var en ärlig människa och hoppade upp. När vi kom fram vägrade han att ta betalt. Det här är såna små roliga händelser som gör mig varmt om hjärtat.
Huvudingången var stängd och jag fick gå runt till baksidan av guesthouset för att komma in. På vägen gick jag förbi en buske där världens sötaste små hönor satt och sov.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Ao Nang, Nopparat Thara Beach, J. Guesthouse, Kruathara
Ao Nang
Här bor jag på ett ganska nytt ställe som heter J. Guesthouse en bit ifrån Nopparat Thara Beach, och än en gång befinner jag mig på en plats som innebär långa promenader eller att man hyr ett fordon. Jag har ett fint och stort rum med TV, kyl, balkong och varmt vatten. Och det billigaste än så länge - bara 300 B (ca 55 SEK).
Jag har en fruktansvärd träningsvärk efter gårdagens äventyr och därför tänkte jag bara gå ner till stranden. Men det blev en lång promenad i alla fall. Vid lågvatten kan man gå ut till öarna strax utanför. Vilket jag gjorde. Det är en speciell känsla att stå alldeles intill en kalkstensklippa som reser sig lodrätt upp. Det är nästan att man blir lite rädd att den ska ramla över en.
Jag var också fascinerad över djurlivet på stranden. När havet drar sig tillbaka vid lågvatten så dröjer det inte länge förrän stora delar av stranden ser ut att vara perforerad av en jättestoppnål. Det är små mini-krabbor som gräver dessa hål och staplar små runda sandbollar vid kanten. Om man står stilla vågar de sig fram och efter ett tag så myllrar det av miljontals små genomskinliga krabbor runt omkring. Rör man sig igen så ilar de snabbt som ögat - i sidled - till sina gömställen.
Ute vid en av öarna såg jag en annan krabbsort, liten och genomskinlig som de andra, men med en stor klo som de charmigt vinkade med. Mycket märkligt och intressant.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Ao Nang, Nopparat Thara Beach,
J. Guesthouse
tisdag 15 september 2009
Tigergrottans tempel (Wat Tham Seua)
Det här var ett stort äventyr, och något som kommer att tillhöra de mest minnesvärda.
Jag åkte dit med en songtaew som jag stoppat på gatan utanför mitt guesthouse. Först kommer man till en liten by där det bor nunnor. Liksom munkarna så har de rakat huvud, men klär sig i vita dräkter istället för de välkända orangefärgade. Stora skaror av apor lever också i byn och hoppar mellan husen och leker med varandra. Det gällde att se upp, fick de en chans så var de snabbt framme och stal vad de kunde komma över.
Ett tempel ligger högst upp på ett berg, och dit leder en trappa med 1 200 trappsteg. Dit upp ville naturligtvis jag. Men jag hade inte kommit långt förrän jag började tveka. Trappstegen var ibland så smala att jag fick gå på tvären, och det är definitivt inget för höjdrädda. Vilket jag är! Men min envishet och nyfikenhet är starkare så jag fortsatte.
Det var en riktigt skrämmande upplevelse! För att klara av det var jag tvungen att stänga av alla tankar och bara koncentrera mig på var jag satte fötterna. Ett steg i taget, sakta, sakta tog jag mig uppför berget. Och det blev inte lättare av att det började regna. Jag försökte balansera mitt paraply med ena handen, men gav snart upp. Luftfuktigheten var så hög och jag svettades enormt, och då spelade det ju ingen roll om jag blev blöt av regnet också. Glasögonen immade igen, mina ben skakade av ansträngning och skräck, och framåtlutad fortsatte jag uppåt. Det var så ansträngande att jag fick stanna på varje avsats för att vänta tills hjärtat började slå lite långsammare igen.
Helt utmattad kom jag till slut upp till toppen. Här var det som att vara inne i ett stort regnmoln, och jag såg knappt något av utsikten. Men lyckan var så stor över att ha klarat av det, och det var fullt tillräckligt. Tills det var dags att gå ner igen. Sakta tog jag mig neråt, med blicken fäst vid mina fötter för att inte bli paralyserad av att se hur långt upp jag var.
På väg ner mötte jag flera andra turister som blev så imponerade av att jag varit ända upp vid toppen. Jag vet inte om det var för att jag är kvinna, min ålder eller att det var dåligt väder. De flesta vände halvvägs, någon ung kille fortsatte uppåt, högröd i ansiktet av ansträngning. Och då kände jag mig riktigt stolt över min bedrift. Och den känslan förstärktes när två japaner kom fram och gjorde tummen upp, och skakade hand med mig. Jag hade jätteroligt åt det när jag fortsatte min väg ner.
Det finns en trappa till som man absolut inte bör missa om man är där. Det var egentligen den största upplevelsen. Den leder en bit upp på berget och sedan ner i en dal med tät djungel och grottor. Här lever munkar i små hus, eller kurtis som det heter. Här kan man få en liten inblick i hur de lever, väldigt enkelt och märkligt boende. En bit in fanns ett tempel, med många buddafigurer vid en grottöppning. Här kom jag att prata med en munk som visade mig runt och berättade om fotografier och hur de levde där i dalen. Jag kände mig väldigt hedrad även om jag inte förstod allt han sa. Han var även intresserad av mig och kom med de välkända frågorna. Och så skrattade han när han förstod att jag reste själv. Antagligen var det obegripligt för honom.
Det finns en liten stig som leder genom dalen och djungeln, och den bestämde jag mig för att följa. Det var lite besvärligt eftersom det hade regnat, så jag fick ibland klafsa runt i lera för att ta mig fram. Stigen förde mig genom en fantastisk djungel, så tät och ångande av regnet. Ljudet från alla djur som lever där var ibland öronbedövande. Alla fåglar, något som knarrade och något som lät som en mindre motorsåg. Jag såg ekorrar, apor förstås, sköldpadda och en stor ödla. När jag kom ut därifrån var jag genomblöt igen, och den här gången hade det inte regnat.
När jag kom ut i byn igen var jag hungrig efter mitt stora äventyr, och jag köpte grillad kyckling och små ägg i degknyten vid en matvagn. Jag vet inte vilken sorts fågel som värpt de pyttesmå äggen, men det smakade mycket gott. Jag blev bjuden att sitta ner och äta min mat, vid något som såg ut som ett gammalt skrivbord, på den obligatoriska plaststolen.
Resan tillbaka till Krabi gick sedan med en MC-taxi. Jag var så nöjd med min dag och mitt stora äventyr. Jag var svettig och smutsig, och då kändes en dusch i det fria som rena lyxen!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Chan Cha Lay, Tigergrottans tempel, Wat Tham Seua
måndag 14 september 2009
Middag på nattmarknaden
I kväll hittade jag en annan nattmarknad, kanske är det här den riktiga där det enbart säljer mat. Och jag vet inte varför det kallas för nattmarknad, eftersom det är fullt med folk redan tidigt på kvällen. Jag bestämde mig för att vara lite modigare och beställa något som inte var friterat eller såg ut som grillspett. Jag gick omkring länge innan jag vågade beställa. Det tillagas olika grytor och soppor och röror, och jag har ingen som helst aning om vad det kan vara för något. Min aptit minskade något när jag såg ett fat med kycklingfötter.
Men jag hade bestämt mig och fick min tallrik med ris och vad det nu var för något. Jag satte mig vid ett bord på en plaststol och började äta. Men tyvärr så var det inget vidare. Smaken var det väl inget fel på, men ovissheten om vad det var jag åt förstörde min aptit. Det var något med brosk i alla fall, och något som såg ut som lever. Lite skamsen fick jag lämna maten och gå därifrån.
På vägen tillbaka till gueshouset köpte jag en påse chips och en öl...
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Krabi, Chan Cha Lay, backpacker, nattmarknad
söndag 13 september 2009
Krabi stad
Fast vissa har den åsikten på forum jag besöker på nätet, att en backpacker lever betydligt enklare än vad jag gör, och har definitivt en ryggsäck, medan jag har en resväska på hjul. Och min senaste lyxvecka på Koh Lanta diskvalificerar mig förmodligen helt för denna titel. Oavsett vad min resstil kan kallas så är miljön på ett guesthouse trevligare än ödsligheten på lyxresorter, även om man inte kan ställa så höga krav på rummen.
Det här rummet är rent och fräscht, allt går i färgerna blått och vitt. Duschrummet är under bar himmel, och med endast kallvatten. Mycket intressant, och ytterligare en ny upplevelse! Verandan vetter mot en grönskande bakgård, lugn och skönt. Och det fina är att när jag tröttnar på den här miljön kan jag vila upp mig på ett bättre hotell några dagar igen - något som inte blir dyrt nu under lågsäsong.
Det finns en del utflykter jag vill göra de närmsta dagarna, men först är det flera problem som ska lösas. Dels är det min internetuppkoppling, datorn är så viktig för mig och det blir för dyrt om jag ska betala besök på internetcafé varje gång. Sen slutade dosan till min internetbank att fungera, och den typen av batteri som krävs fanns inte att få tag på på Koh Lanta. Den tredje grejen är att en skruv ramlade av från mina glasögon, så jag måste få tag på en ny. Tre problem som hade varit bagateller hemma, men som kan bli riktigt stora problem om jag inte kan lösa dem.
Förhoppningsvis kan jag fixa allt i morgon!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Krabi, Bangkok, Chan Cha Lay, backpacker
lördag 12 september 2009
En vecka i lyx
Nåja, förutom det så har det varit en fin vecka, även om jag börjar känna mig lite rastlös. Jag märker hur mina veckor här i Thailand har kommit att ha olika teman. Det har varit dagarna med historia, då jag besökte Sukhothais historiska parker. Det har varit besök i olika tempel. I Lampang var det massage av olika slag. Och den här veckan har det handlat om lyx.
Jag har hittat en resort strax bredvid som har sin restaurang öppen, och det är dit jag har gått för att äta. Det har varit skönt att slippa den långa vägen in till Saladan varje gång. Här har jag ätit de mest fantastiska frukostar och middagar, egentligen dyrare än vad min budget tillåter. Men eftersom jag inte gör något annat så får pengarna denna vecka gå till mat.
Jag har oftast varit ensam gäst, och det är lite obekvämt att vara så påpassad, det känns som om någon kommer springande så fort jag lyfter blicken. De har t.o.m. bett om ursäkt när det börjat regna, och jag måste flytta längre in i restaurangen för att inte bli blöt. Men det är en upplevelse och en kontrast mot förra boendet! Jag kan inte annat än att beundra dem för deras servicekänsla.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort, Saladan
torsdag 10 september 2009
Jag skrämmer gästerna
Så här var det:
Det stryker omkring flera söta hundar här på området. En svartvit charmör, av okänd blandning, satt och iakttog mig häromdan när jag åt min hämtmiddag. Den tittade på mig med sina stora, chokladbruna ögon. Ni som känner mig förstår att jag inte kunde motstå honom, och att jag var tvungen att dela med mig av min mat.
Sen dess har han kommit och besökt mig då och då, av tacksamhet har jag tänkt. Tills idag, då han helt utan förvarning springer fram och stjäl - min ena flipflop sko!!!
Hallå, vad skulle han med den till? Och hur skulle jag kunna ta mig fram med min stolthet i behåll, med bara en sko?
Därför mitt lite konstiga beteende. Och han fick INTE smaka min vårrulle som jag beställt i dag!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort
onsdag 9 september 2009
Kokosmjölk i regnet
Vi få turister som är här blev serverade varsin kokosnöt. Det var lite speciellt att dricka kokosmjölk med sugrör, från en nyss nedtagen nöt.
I dag har det regnat. Det passade mig fint eftersom jag bränt mig lite i solen. Näsan lyser röd och har börjat fjälla så smått. Det är skönt med moln och skugga när man är lite vidbränd.
Jag saknar mina barn extra mycket i dag. Sonen fyller år - grattis David! Dottern har börjat sitt nya arbete - berätta hur det går Kristina! Båda två är ljuset i mitt liv, och så åker jag så långt bort från dem! Vad är det för fel på mig? Men de stöttar mig och jag kan ana att de trots allt är lite stolta över sin mamma.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort
tisdag 8 september 2009
Lugnet infinner sig
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort
måndag 7 september 2009
Här händer ingenting
Jag försöker föreställa mig hur det ser ut under högsäsong, när det är mycket folk och rörelse överallt. Nu står allt stilla, i väntan på den stora tillströmningen av turister om några månader. Det är något vemodigt över tystnaden och tomheten. Jag är för det mesta ensam i poolen, och t.o.m. när jag badar i havet. Jag sitter vid strandkanten och njuter av ensamheten, samtidigt som det blir lite för mycket ibland. Restaurangen är stängd och jag måste ta mig in till Saladan för att äta, en promenad på 1,5 km om jag följer vägen, och betydligt längre om jag går utmed stranden.
Här får jag träna på att inte göra något alls. Som att sitta och se hur solen går ner och hur ett nytt oväder drar in borta vid horisonten. Fundera över att så många människor samlats vid vattenbrynet, det ser ut som om de plockar något. Kan det vara krabbor? Och hur en pojke vigt klättrar uppför en hög palm, utan något rep eller annat hjälpmedel.
Jag har hittat en guldgruva här på hotellet, massor med svenska böcker som tidigare gäster lämnat kvar. En sån fest!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort, Saladan
söndag 6 september 2009
Kaw Kwang Beach Resort
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag började prata med någon, som kände någon och som stoppade en annan, och så där fortsatte det tills jag snart for omkring på en motorcykel, bakom en kille som var fast övertygad om att det finns lösningar på alla problem.
Nu bor jag alltså hur fint som helst. Det är en vacker resort, tydligen den äldsta på Koh Lanta, med en härlig swimmingpool vid strandkanten som ger underbar svalka och med en utsikt över havet som är hänförande. Jag vet för den har jag redan testat.
Nu känns det som om jag har hittat ett ställe igen där jag kan stanna ett tag, packa upp mina saker och rota mig lite. Det ska bli skönt!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Kaw Kwang Beach Resort
lördag 5 september 2009
Problemlösning
Jag har några uppgifter som jag ska försöka lösa redan idag.
Dels är det min internetuppkoppling. Jag har köpt ett kontantkort, One2call, och via den och Bluetooth kommer jag ut på nätet vilket är en förutsättning för att jag ska kunna arbeta även under min resa. Det här kontantkortet är väldigt billigt, men av någon anledning som jag inte förstår, så har de senaste laddningarna av kortet försvunnit i rasande fart. Jag hade räknat med många timmars uppkoppling varje dag för den summan jag betalar, men bara några få timmars arbete har tömt kortet de senaste gångerna. Något är alltså fel och det måste jag lösa på något sätt, vilket inte är enkelt för en teknikrädd person som jag.
Det är precis som om min nyinköpta thailändska telefon ringer upp pengarna, och jag får konstiga sms där det står att innevarande konto inte är tillräckligt för samtalen. Någon har även ringt mig och pratat thai, vilket gör att mystiken tätnar. Men frågan är hur jag ska kunna förklara mitt problem för någon, när det är svårt att hitta engelsktalande personer, och när jag inte ens förstår problemet själv. Det blir en svår nöt att knäcka. Jag vet att sonen skrattar när han läser det här, det har alltid varit han som räddat mig från teknikproblem hemma, problem som ingen annan än jag tycks drabbas av.
Mitt andra problem är boendet. Jag har inte överdrivet höga krav på standard. Bara det är rent och jag har tillgång till elkontakter för att kunna ladda mina tekniska monster (telefon m.m.) så är jag nöjd. Det måste inte finnas aircondition, en fläkt går bra, och jag vill inte dela rummet med läskiga djur. Ödlor och en och annan myra är ok. Men att bo några meter ifrån en vacker strand och inte kunna bada känns frustrerande och det vill jag ändra på.
Sen är det något konstigt med personalen här. De verkar inte glada (förutom killen i baren) och de möter inte min blick. Jag blir sittande i timmar i restaurangen när jag inte lyckas få kontakt med någon för att betala. Det är mycket märkligt. Jag vet att jag är bortskämd från tidigare ställen där de flesta har varit så vänliga, så därför känns det konstigt nu. Det är som om de är besvärade av min närvaro. Eller så är det inbillning, jag vet inte.
Gårdagen avslutades med ett oväder. Jag satt ensam på min veranda, det blixtrade och stormade runt omkring. Strömmen gick, så förutom blixtarna så var det alldeles svart. Jag kände mig inte rädd, det var mer en intressant känsla. Här satt jag ensam, utan den trygghet som jag är van vid hemifrån, i mörker och storm - och det fanns inte mycket annat jag kunde göra.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Lanta Emerald, One2call, Klong Khong
fredag 4 september 2009
Stranden som försvann
I dag gick färden vidare till Koh Lanta. Det var en resa med minivan och färja på ca 3 timmar totalt. Nu bor jag på Lanta Emerald vid stranden Klong Khong Beach. En ganska stor bungalow med havsutsikt, om det inte hade varit att de satt upp vindskydd mellan havet och restaurangen som skymmer utsikten.
Paret i bungalowen bredvid kom över med lite thai snacks som de hade fått över, en vänlig gest som gjorde mig glad. Och vid middagen i kväll hade jag ett trevligt samtal med en ung kille som arbetade i baren. Han testade sina svenska fraser som han lärt sig av sin kompis från Stockholm.
Jag fick även sällskap av en liten katt som först satt på stolen mittemot och snart i mitt knä. Jag vågade kela med den eftersom den hade halsband, vilket jag tror minskar risken för både löss och rabies. Söt var den i alla fall.
När jag hade vilat en stund i eftermiddag gick jag ner mot stranden för att ta mitt första bad. Men vad förvånad jag blev! Stranden hade försvunnit! Havet hade dragit sig tillbaka med tidvattnet och nu uppenbarade sig något som såg ut som ett månlandskap av stenar. Här går det ju inte att bada! Jag kommer ju att slå sönder mig om jag försöker. Det här var en besvikelse!
Jakten på paradiset fortsätter. Men inte i morgon, för jag har lämnat in min tvätt och måste vänta på den. Jag blir alltså kvar här i två dagar.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Koh Lanta, Lanta Emerald, Klong Khong Beach
torsdag 3 september 2009
Lång färd mot södern
Jag befinner mig nu i Trang på ett ställe som heter My Friend, mycket rent och snyggt. Det behöver jag efter senaste tidens händelser, och inte minst den något ansträngande resan.
I går morse tog jag tåget till Bangkok. De femton milen tog tre timmar, i tredje klass på en hård bänk och alla fönster öppna. Mitt hår stod som en hjälm runt huvudet av blåsten, och jag gav snart upp försöket att hålla frisyren på plats. Jag var den enda turisten i den vagnen, och jag fick snart svara på de välkända frågorna; var kommer jag ifrån, hur länge har jag varit i Thailand, hur länge ska jag stanna och varför reser jag ensam. De som känner till Sverige gör det vanligtvis för att vi har en kung, och ibland nämner någon Volvo.
På Hualamphong Station i Bangkok blev det tre timmars väntan innan jag kunde gå på nattåget och den 15 timmar långa resan till Trang. Att åka tåg i Thailand är lite annorlunda mot hur det är i Sverige. Knappt har man kommit iväg förrän en lång ström av försäljare börjar gå upp och nerför gångarna, och högt ropar ut vad de säljer. De bär med sig stora korgar med olika varor, helt okända för mig. Efter en stund blir det lite tröttsamt, särskilt om man försöker sluta ögonen och vila lite.
Ganska snart kom även tågpersonal och tog upp beställning på middag. Den serverades uppdelat på fyra - fem omgångar. Först soppa, och en god stund efter kom ett fat med ananas, senare nån curryrätt osv. Ingen chans att vila nu heller.
Redan vid 19-tiden kom en ny person och började bädda. På de här tågen ligger man i färdriktningen, på rad. Trots att klockan inte var så mycket var det skönt att kunna sträcka ut sig och försöka få den efterlängtade vilan. Men icke. På tåget fanns små barn, och en av dem höll hela vagnen vaken en god stund in på småtimmarna, och den stackars mamman vankade upp och nerför gången i sitt försök att få tyst på den lille.
Och så var det så ruskigt kallt. Jag har läst om att de gärna kör aircondition för fullt, men jag kunde inte ana att det skulle vara så illa. Jag fiskade upp de kläder jag hade i resväskan och la över mig, men jag frös ändå. När vi äntligen var framme i Trang vid 8-tiden på morgonen, kändes det så skönt att få känna värmen igen när jag klev av tåget. Hellre att svetten rinner utmed ryggen, än att man ska få köldskador!
Jag var så trött när jag kom fram, och kände mig så ofräsch efter att ha sovit i mina kläder under natten att jag bestämde mig för att stanna här och fortsätta till Koh Lanta i morgon istället. Jag fick hjälp av en turistförmedling att boka minivan och färja till Koh Lanta, och eftersom det är lågsäsong kommer jag att kunna bo väldigt billigt.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Lopburi, Trang, Koh Lanta, Hualamphong Station, My Friend
onsdag 2 september 2009
Fisken är död
Tåget går om en timme, måste skynda mig...
tisdag 1 september 2009
Noom Guesthouse
Men så gick jag ut och satte mig på min lilla veranda under tak, och kände hur skönt det var med regnet, hur luften blev lättare att andas. Det blir friskt och det doftar. Det är som en liten minidjungel av grönska. En kille, antagligen ägaren, kom och hällde något i dammen. Han sa att det var medicin till fisken som han hoppades skulle överleva. Han berättade också att det brukar komma in apor i den lilla trädgården. På ett ögonblick kändes allt mycket bättre igen, och jag kunde se det fantastiska i mitt äventyr. Det gör inte så mycket längre att stugan är skruttig och att det regnar.
Det ska bli spännande att se om jag får besök av några apor i palmerna, och om fisken överlever. Men en sak är säker, jag kommer att se mig noga för var jag sätter fötterna härinne i stugan i kväll. Jag misstänker att jag får dela rum med mer än ödlor och myror.
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Lopburi, Noom Guesthouse
Tåg till Lopburi
Men tillbaka till vad som hänt den senaste tiden:
Utrustad med en karta gav jag mig ut i Phitsanoluk i går, för att titta på alla de ställen som guideboken rekommenderar. Problemet är bara att den typen av karta som jag hade endast visade de största gatorna, och snart hade jag gått vilse igen. Det är extremt slitsamt att försöka hitta rätt, när man inte kan läsa en enda bokstav på skyltarna och det inte går att hitta någon som pratar engelska. I en värme som är bedövande.
Till slut kom en kvinna på moped och sa till mig att hoppa upp. Jag var helt groggy av värme och näringsbrist att jag inte kom mig för att protestera, och hon körde mig till hotellet där hon vägrade att ta emot några pengar för besväret. Helt slut vacklade jag upp på rummet, beställde hemkörning av mat och satt framför TVn resten av kvällen och såg på Turtles!
Och längtade därifrån.
I morse tog jag tåget mot Lopburi. När jag såg rummet jag bokat bestämde jag mig för att det jag behöver mest just nu är att ligga på en strand och göra ingenting.
Håll tummarna att det finns biljett som kan ta mig härifrån i morgon!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Phitsanoluk, Lopburi, Koh Lanta