Djungelpromenad7 km utanför Krabi ligger södra Thailands mest berömda skogstempel. Det finns många organiserade turer hit, som kombineras med elefantritt och båtturer m.m. Jag tycker det är en större utmaning att försöka åka iväg själv, ordna transporter, hitta rätt och sedan gå i lugn och ro så länge jag vill. Jag kan sitta ner och bara titta på vad som händer, och jag kan prata med människor som inte fått betalt av någon turistorganisatör. Samtidigt ställer det mycket större krav på mig själv, och tillfredställelsen efteråt när jag klarat av det är därför stor.
Det här var ett stort äventyr, och något som kommer att tillhöra de mest minnesvärda.
Jag åkte dit med en songtaew som jag stoppat på gatan utanför mitt guesthouse. Först kommer man till en liten by där det bor nunnor. Liksom munkarna så har de rakat huvud, men klär sig i vita dräkter istället för de välkända orangefärgade. Stora skaror av apor lever också i byn och hoppar mellan husen och leker med varandra. Det gällde att se upp, fick de en chans så var de snabbt framme och stal vad de kunde komma över.
Ett tempel ligger högst upp på ett berg, och dit leder en trappa med 1 200 trappsteg. Dit upp ville naturligtvis jag. Men jag hade inte kommit långt förrän jag började tveka. Trappstegen var ibland så smala att jag fick gå på tvären, och det är definitivt inget för höjdrädda. Vilket jag är! Men min envishet och nyfikenhet är starkare så jag fortsatte.
Det var en riktigt skrämmande upplevelse! För att klara av det var jag tvungen att stänga av alla tankar och bara koncentrera mig på var jag satte fötterna. Ett steg i taget, sakta, sakta tog jag mig uppför berget. Och det blev inte lättare av att det började regna. Jag försökte balansera mitt paraply med ena handen, men gav snart upp. Luftfuktigheten var så hög och jag svettades enormt, och då spelade det ju ingen roll om jag blev blöt av regnet också. Glasögonen immade igen, mina ben skakade av ansträngning och skräck, och framåtlutad fortsatte jag uppåt. Det var så ansträngande att jag fick stanna på varje avsats för att vänta tills hjärtat började slå lite långsammare igen.
Helt utmattad kom jag till slut upp till toppen. Här var det som att vara inne i ett stort regnmoln, och jag såg knappt något av utsikten. Men lyckan var så stor över att ha klarat av det, och det var fullt tillräckligt. Tills det var dags att gå ner igen. Sakta tog jag mig neråt, med blicken fäst vid mina fötter för att inte bli paralyserad av att se hur långt upp jag var.
På väg ner mötte jag flera andra turister som blev så imponerade av att jag varit ända upp vid toppen. Jag vet inte om det var för att jag är kvinna, min ålder eller att det var dåligt väder. De flesta vände halvvägs, någon ung kille fortsatte uppåt, högröd i ansiktet av ansträngning. Och då kände jag mig riktigt stolt över min bedrift. Och den känslan förstärktes när två japaner kom fram och gjorde tummen upp, och skakade hand med mig. Jag hade jätteroligt åt det när jag fortsatte min väg ner.
Det finns en trappa till som man absolut inte bör missa om man är där. Det var egentligen den största upplevelsen. Den leder en bit upp på berget och sedan ner i en dal med tät djungel och grottor. Här lever munkar i små hus, eller kurtis som det heter. Här kan man få en liten inblick i hur de lever, väldigt enkelt och märkligt boende. En bit in fanns ett tempel, med många buddafigurer vid en grottöppning. Här kom jag att prata med en munk som visade mig runt och berättade om fotografier och hur de levde där i dalen. Jag kände mig väldigt hedrad även om jag inte förstod allt han sa. Han var även intresserad av mig och kom med de välkända frågorna. Och så skrattade han när han förstod att jag reste själv. Antagligen var det obegripligt för honom.
Det finns en liten stig som leder genom dalen och djungeln, och den bestämde jag mig för att följa. Det var lite besvärligt eftersom det hade regnat, så jag fick ibland klafsa runt i lera för att ta mig fram. Stigen förde mig genom en fantastisk djungel, så tät och ångande av regnet. Ljudet från alla djur som lever där var ibland öronbedövande. Alla fåglar, något som knarrade och något som lät som en mindre motorsåg. Jag såg ekorrar, apor förstås, sköldpadda och en stor ödla. När jag kom ut därifrån var jag genomblöt igen, och den här gången hade det inte regnat.
När jag kom ut i byn igen var jag hungrig efter mitt stora äventyr, och jag köpte grillad kyckling och små ägg i degknyten vid en matvagn. Jag vet inte vilken sorts fågel som värpt de pyttesmå äggen, men det smakade mycket gott. Jag blev bjuden att sitta ner och äta min mat, vid något som såg ut som ett gammalt skrivbord, på den obligatoriska plaststolen.
Resan tillbaka till Krabi gick sedan med en MC-taxi. Jag var så nöjd med min dag och mitt stora äventyr. Jag var svettig och smutsig, och då kändes en dusch i det fria som rena lyxen!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Chan Cha Lay, Tigergrottans tempel, Wat Tham Seua
Det här var ett stort äventyr, och något som kommer att tillhöra de mest minnesvärda.
Jag åkte dit med en songtaew som jag stoppat på gatan utanför mitt guesthouse. Först kommer man till en liten by där det bor nunnor. Liksom munkarna så har de rakat huvud, men klär sig i vita dräkter istället för de välkända orangefärgade. Stora skaror av apor lever också i byn och hoppar mellan husen och leker med varandra. Det gällde att se upp, fick de en chans så var de snabbt framme och stal vad de kunde komma över.
Ett tempel ligger högst upp på ett berg, och dit leder en trappa med 1 200 trappsteg. Dit upp ville naturligtvis jag. Men jag hade inte kommit långt förrän jag började tveka. Trappstegen var ibland så smala att jag fick gå på tvären, och det är definitivt inget för höjdrädda. Vilket jag är! Men min envishet och nyfikenhet är starkare så jag fortsatte.
Det var en riktigt skrämmande upplevelse! För att klara av det var jag tvungen att stänga av alla tankar och bara koncentrera mig på var jag satte fötterna. Ett steg i taget, sakta, sakta tog jag mig uppför berget. Och det blev inte lättare av att det började regna. Jag försökte balansera mitt paraply med ena handen, men gav snart upp. Luftfuktigheten var så hög och jag svettades enormt, och då spelade det ju ingen roll om jag blev blöt av regnet också. Glasögonen immade igen, mina ben skakade av ansträngning och skräck, och framåtlutad fortsatte jag uppåt. Det var så ansträngande att jag fick stanna på varje avsats för att vänta tills hjärtat började slå lite långsammare igen.
Helt utmattad kom jag till slut upp till toppen. Här var det som att vara inne i ett stort regnmoln, och jag såg knappt något av utsikten. Men lyckan var så stor över att ha klarat av det, och det var fullt tillräckligt. Tills det var dags att gå ner igen. Sakta tog jag mig neråt, med blicken fäst vid mina fötter för att inte bli paralyserad av att se hur långt upp jag var.
På väg ner mötte jag flera andra turister som blev så imponerade av att jag varit ända upp vid toppen. Jag vet inte om det var för att jag är kvinna, min ålder eller att det var dåligt väder. De flesta vände halvvägs, någon ung kille fortsatte uppåt, högröd i ansiktet av ansträngning. Och då kände jag mig riktigt stolt över min bedrift. Och den känslan förstärktes när två japaner kom fram och gjorde tummen upp, och skakade hand med mig. Jag hade jätteroligt åt det när jag fortsatte min väg ner.
Det finns en trappa till som man absolut inte bör missa om man är där. Det var egentligen den största upplevelsen. Den leder en bit upp på berget och sedan ner i en dal med tät djungel och grottor. Här lever munkar i små hus, eller kurtis som det heter. Här kan man få en liten inblick i hur de lever, väldigt enkelt och märkligt boende. En bit in fanns ett tempel, med många buddafigurer vid en grottöppning. Här kom jag att prata med en munk som visade mig runt och berättade om fotografier och hur de levde där i dalen. Jag kände mig väldigt hedrad även om jag inte förstod allt han sa. Han var även intresserad av mig och kom med de välkända frågorna. Och så skrattade han när han förstod att jag reste själv. Antagligen var det obegripligt för honom.
Det finns en liten stig som leder genom dalen och djungeln, och den bestämde jag mig för att följa. Det var lite besvärligt eftersom det hade regnat, så jag fick ibland klafsa runt i lera för att ta mig fram. Stigen förde mig genom en fantastisk djungel, så tät och ångande av regnet. Ljudet från alla djur som lever där var ibland öronbedövande. Alla fåglar, något som knarrade och något som lät som en mindre motorsåg. Jag såg ekorrar, apor förstås, sköldpadda och en stor ödla. När jag kom ut därifrån var jag genomblöt igen, och den här gången hade det inte regnat.
När jag kom ut i byn igen var jag hungrig efter mitt stora äventyr, och jag köpte grillad kyckling och små ägg i degknyten vid en matvagn. Jag vet inte vilken sorts fågel som värpt de pyttesmå äggen, men det smakade mycket gott. Jag blev bjuden att sitta ner och äta min mat, vid något som såg ut som ett gammalt skrivbord, på den obligatoriska plaststolen.
Resan tillbaka till Krabi gick sedan med en MC-taxi. Jag var så nöjd med min dag och mitt stora äventyr. Jag var svettig och smutsig, och då kändes en dusch i det fria som rena lyxen!
www.intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Krabi, Chan Cha Lay, Tigergrottans tempel, Wat Tham Seua
Vilken rysare!!
SvaraRaderaJag kände att jag var med dig uppför alla trappstegen, jag som är så fruktansvärt höjdrädd.. (kom du ihåg Kreta..bussresan upp i bergen?)
Jag svettades.. glasögonen immade igen.. benen skakade och hjärtat slog av skräck...det är som att läsa den mest spännande bok som fanns...man bara dras med i äventyret.. sen var det dags att gå ner och det var ju ännu värre!!
Oj, vilken resa...
Ja, nu förstår jag hur du kände dig på bussen uppför Kretas berg... Men du klarade av det!
SvaraRadera