Thailands äldsta trätempel

Mornarna är ljuvliga. Jag sätter mig på min lilla veranda och njuter av svalkan och ser och hör hur alla vaknar upp runtomkring. Jag har undrat så varför de spelar musik från högtalare så tidigt på skolan mittemot innan barnen har kommit dit. Pampig och högtidlig musik. Och nu har jag kommit på att det måste vara nationalsången. Den spelar de tydligen vid vissa klockslag och då reser man sig upp t.ex. om man befinner sig på en biograf. Jag tar mig dock friheten att sitta kvar under sången.

I går var det utflyktsdags. Ett par mil utanför stan finns ett muromgärdat tempel som ursprungligen uppfördes på 900- och 1000-talen och sedan har restaurerats allt eftersom. Det heter Wat Phra That Lampang Luang och ska vara unikt i sitt slag. Dit åkte jag idag. Först till Koh Ka och därefter vidare till templet. Songtaewn delade jag med tjattrande thakvinnor som tydligen varit i stan och handlat. Nån gång frågade de mig något på thai, och jag nickade, skrattade och svarade på svenska.

Templet är helt uppfört i trä och ska vara den äldsta träbyggnaden i hela Thailand. Det var mycket vackert. Människor sätter sig på knä framför buddafigurerna och ber, och lägger ner blommor och annat. Sen fotograferar de som vilka andra turister som helst. Jag sätter mig ner lite i bakgrunden och ser till att fötterna inte pekar mot Buddha vilket ska vara som att häda. Jag passar också på att be honom hålla en vakande hand över mina barn nu när jag är så långt borta från dem.

När jag skulle hem visste jag inte riktigt hur jag skulle få ta på någon songtaew, det fanns ingen i närheten, det ligger långt ut på landsbygden det här. Då kom en uniformsklädd man fram och frågade vart jag skulle. Sen vinkade han med handen och det dök upp en motorcykeltaxi från någonstans. Det var bara att göra som han sa och jag satte mig därbak och hoppades att allt skulle gå bra. Men föraren körde lugnt och försiktigt och jag kunde slappna av efter en stund och njuta av resan. Vi åkte förbi risfält, och bönder som gick med sin betande boskap och genom små byar. I Koh Ka bytte jag sedan till ny songtaw.

På guesthouset kom Lorenza och frågade om jag vill följa med henne och väninnan till ett ställe i morgon som är känt för sin massage och örtbastu. Naturligtvis vill jag det! Jag har läst om det här och planerat att åka dit. Det ska bli väldigt spännande. Bastu i den här värmen, det låter inte klokt!

Bastu blev det för mig på kvällen också. Jag började må dåligt och svettades något enormt. Det blev att ligga på sängen hela kvällen med fläkten på full fart. Bara tanken på mat fick det att vända sig i magen på mig. Jag tänkte att nu är det kört, det blir ingen utflykt för min del på några dagar. Men när jag vaknade i morse mådde jag lika bra som tidigare. Jag hade under dagen köpt en påse jordnötskakor från en familj uppåt gatan, kanske de var de som protesterade nu. Tackolov att jag inte blev sämre!