Sukhothai ligger 45 mil från Bangkok. Hit kommer många för att besöka Sukhothai historiska park. På en yta av 45 km2 finns ett stort antal ruiner och historiska platser som rustats upp med medel från UNESCO och den thailändska regeringen. Ruinerna finns upptagna på världsarvslistan.
Jag har aldrig lyckats intressera mig för historia. Jag skulle vilja tycka om det, och har gjort flera försök, men årtal och gamla kungar gör mig bara trött. Men att komma in i Sukhothais historiska park var något helt annat.
Jag cyklade dit vid solnedgången, den tid som tillsammans med soluppgången ska vara vackrast för att besöka ruinerna. Den ruin jag valde var Wat Mahathat som är den största ruinen och som byggdes på 1200-talet. Tornspirorna är formade som lotusknoppar, ett berömt motiv i Sukhiothais arkitektur. Några av de ursprungliga buddhafigurerna i imponerande storlek finns fortfarande kvar.
Det kändes mäktigt att gå omkring bland dessa ruiner och buddhor, det var nästan att jag höll andan. Så overkligt att klättra uppför trappor, ta av sig skorna för att högtidligt närma sig den enorma buddhan. Som om tiden stått still. Jag skulle kunna gå omkring i parken hur länge som helst, men när solen gått ner cyklade jag tillbaka till guesthouset. Kvällen avslutades med en simtur i poolen. Det var alldeles mörkt utom långt borta där ett oväder lyste upp himlen med blixtar. Jag låg länge och flöt på rygg och tittade på stjärnorna.
Strax innan soluppgången i dag cyklade jag iväg några kilometer till utkanten av parken för att se Wat Saphan Hin som ligger uppe på en kulle. Det var så vackert att stå alldeles ensam och se solens första strålar träffa buddan som förnöjt såg ner över Sukhothai.
Tillbaka till guesthouset tog jag en simtur i poolen innan frukosten som bestod av små, söta bananer med vildhonung, äggröra, toast och kaffe.
Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Sukhothai, Sukhothai historiska park, Wat Mahathat, Wat Saphan Hin, Orhid Hibiscus guesthouse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar